Johan Chytraeus står och pratar med tre kvinnor som har ryggarna mot kameran. Längre bak i bilden syns tre afghanska poliser i ljusblå uniformer.

Johan Chytraeus arbetade med EU:s insats EUPOL i Afghanistan som pågick 2007 till 2016.

Vi skriver augusti 2021. En före detta kollega från EU:s nedlagda polisinsats EUPOL mejlar över ett videoklipp. Den gryniga filmsekvensen är från talibanernas propagandakanal och visar upprorsmakare som har intagit vårt gamla högkvarter i polisdistrikt 9 i Kabul. En skara män i helskägg, iförda den traditionella dräkten perahan tonban och beväpnade med Kalasjnikovs står samlade vid en afghansk polisjeep. En av många jeepar. All materiel, nu i händerna på ett terrornätverk?

Det är en förbluffande scen som lämnar mig häpen och berörd. En kapitulation av huvudstaden? Det här var inte riktigt vad vi tänkte oss när EU under högtidliga former stängde högkvarteret 2016 och överlämnade det till Kabulpolisen.

Ett fungerande polisväsende och ett rättssäkert samhälle

EUPOL var en EU-insats som verkade från 2007 till 2016. Dess övergripande syfte var att stötta den afghanska regeringen med reformer av landets polis- och rättsväsende. Behoven var förstås enorma och målbilden visionär – men inte orealistisk. Utan en fungerande och demokratiskt kontrollerad säkerhetssektor där polisen utgör en viktig grundpelare, skulle Afghanistan aldrig kunna bli en trygg plats.

Och med den målbilden var utmaningarna förstås betydande. Vi var medvetna om att vår motpart, den afghanska polisen, stod i frontlinjen för att bedriva landets terrorkrig. Varje år brukade fler poliser än soldater omkomma i kampen mot IS-krigare och talibaner. Intern korruption och deserteringar var andra stora utmaningar.

Men med det sagt; om polisen styrs av en demokratiskt vald regering och vinner folkets förtroende, blir resan mot ett fungerande och rättssäkert samhälle något enklare. Det var en resa som många av oss utsända till insatsen kände oss besjälade av att vara med på.

Vi skriver september 2021. Det står klart att landets polisstationer har bemannats med talibaner och att sharialagar kommer att införas. De nya ’poliserna’ hoppas så småningom få egna, fina uniformer, skriver talibankontrollerad press. Sharialagar som backas upp av en i sammanhanget otränad och fruktad milis? Inte heller detta var riktigt vad vi tänkte oss.

Många av oss utsända från bland andra FBA arbetade som rådgivare åt nyckelpersoner inom polisen och inrikesministeriet. Min afghanske motpart, en erfaren polisöverste, mejlade mig för några dagar sedan och bad om foton och intyg som vidimerar hans samarbete med insatsen. Min motpart har flytt Afghanistan och ska söka humanitärt uppehållstillstånd i tredje land. Det blev för farligt att stanna, skriver han. Och självfallet kan jag hjälpa till med foton och intyg men samtidigt, om tillägget tillåts, inte heller det här var vad jag tänkte mig när vi två tog avsked för flera år sedan. Min polisöverste skulle ju fortsätta med det viktiga arbete vi påbörjat?

Hur ska man egentligen förhålla sig till allt det här? EU satsade enorma belopp och hade hundratals utsända medarbetare på plats. Några av oss tvingades betala det yttersta priset för engagemanget – under insatsens era dödades en EU-utsänd och tre livvakter i talibanriggade attacker.

Allt arbete förgäves?

De flesta reformer har nu gått om intet, en polisstruktur är nedriven och våra utbildade poliser ersatta med talibaner. Förgäves eller inte – dessförinnan satte vi ett rejält fotavtryck. EUPOL visade att afghanska kvinnor kan bli utmärkta poliser. Att de till och med kan bli befäl. Vi utbildade tusentals poliser i mänskliga rättigheter men också i en rad mer polistekniska områden, fullt likvärdiga med europeiska kvalitetsnormer. Erfarenheter delades åt båda hållen och en ömsesidig vänskap kring ett gemensamt kall formades mellan oss europeiska rådgivare och många av våra afghanska motparter. Jag vågar påstå att de bilaterala kontakterna på individnivå i hög grad bidrog till att forma en gemensam bild av att ett annat och bättre Afghanistan är möjligt.

Men var det verkligen värt det?

De senaste tidens dramatiska utveckling i Afghanistan ger ingen visshet om vart landet är på väg. Mina tankar rör sig osökt mot vilket arv vi som mission egentligen efterlämnade. Och om detta arv, om än så marginaliserat för att inte säga till synes pulveriserat, kommer att ha någon långsiktig betydelse?

Det vore övermodigt att försöka besvara den här sortens frågeställningar i ett pågående skede där varje dag och timme tycks revidera det Afghanistan vi en gång kände. Det går inte att forcera fram en analys. Jag lämnar därför frågorna obesvarade tills tiden, på dess egen hemställan, så småningom ger oss ett facit.