”Sluta springa västs ärenden. Vi vet var ni bor.”

Ungefär så löd budskapet i de hotbrev som några av kvinnorna inom civilsamhället i Afghanistan, som FBA samarbetar med, mottog endast dagar efter det att talibanerna och USA signerat ett så kallat fredsavtal den 29 februari i år. Breven var stämplade med talibanernas sigill och levererades till kvinnornas kontor eller hemadresser i Kabul, berättade kvinnorna för mig när jag träffade dem i Bryssel i början av mars. FBA och Sida hade samlat kvinnorna där för att genomföra ett EU-evenemang, som skulle samla internationellt stöd för att skapa utrymme för det afghanska civilsamhället i landets fredsprocess.

Dödshot av olika slag hör till vardagen för många afghanska civilsamhällesaktivister, journalister, kvinnor i offentligheten, moderata religiösa ledare och intellektuella. Ibland stannar hoten just vid skriftliga meddelanden men inte sällan materialiseras de genom riktade attacker i form av bilbomber, skjutningar och kidnappningar. Det är inte bara talibanerna som tillämpar dessa taktiker utan även andra islamistiska grupper verksamma i landet, såsom IS lokala gren i Afghanistan, ISKP.

Enligt Afghanistans oberoende kommission för mänskliga rättigheter (AIHRC) har antalet riktade attacker mot civila ökat markant i landet sedan 2019. De övergripande våldsnivåerna 2020 ser ut att hamna på ungefär samma nivå som förra året – då kriget i Afghanistan klassades som världens dödligaste – men en tydlig förändring kan skönjas när det gäller våldets natur under det gångna året. För att förstå denna förändring behöver vi gå tillbaka till det avtal som signerades mellan USA och talibanerna i februari.

Avtalet går i stora drag ut på att USA gradvis ska dra alla sina trupper ur Afghanistan i gengäld mot att talibanerna avstår från att attackera amerikanska styrkor samt engagerar sig i fredssamtal med den afghanska regeringen. I september i år inleddes de så kallade intra-afghanska förhandlingarna i Doha i Qatar, vilket ses som en historisk händelse eftersom talibanerna dittills vägrat att föra formella fredssamtal med Afghanistans regering. Och häromdagen meddelade det amerikanska försvarshögkvarteret att president Donald Trump nu beslutat att minska styrkorna i Afghanistan med 2500 soldater redan i januari.

Både USA och talibanerna har (med ett fåtal undantag) respekterat utfästelsen om att inte attackera varandra under perioden då USA avvecklar sin militära närvaro. De amerikanska trupperna undviker att engagera sig direkt i konflikten och det militära våldet utspelar sig istället nästan uteslutande mellan de afghanska nationella säkerhetsstyrkorna och talibanerna – det vill säga samma parter som samtidigt sitter vid förhandlingsbordet i Doha.

De veckor som föregick de intra-afghanska förhandlingarna i Doha var bland de mest våldsamma veckorna på fem år. Den typ av våld som ökat snabbast är de tidigare nämnda riktade morden, på uppdrag av talibanerna och andra grupper.

Vissa analytiker menar att talibanerna använder hoten och de riktade attackerna som ett sätt att positionera sig i relation till förhandlingarna och signalera att samtliga afghaner bör inrätta sig efter deras principer. Regeringen har också fått utstå skarp kritik för att inte följa upp morden och straffriheten är utbredd. Taktiken bidrar därmed inte bara till att sätta skräck i befolkningen, utan även till att påvisa den sittande regeringens oduglighet och skada dess legitimitet.

Snarare än att ingjuta hopp i befolkningen har fredsförhandlingarna lett till att aktiva inom civilsamhället upplever en ökad utsatthet. ”Vi kämpar under extrem press på många fronter i Kabul, osäkra på huruvida vi kommer att vara vid liv imorgon”, skrev en av FBA:s och Sidas partners inom det afghanska civilsamhället till oss nyligen.

När det gäller det internationella samfundets framtida roll har budskapet från de modiga aktivister som jag möter i mitt jobb varit tydligt: det afghanska civilsamhället vädjar till EU och andra givare om att inte vända Afghanistan ryggen till, i en tid då många länder sluter sig kring sina egna nationella prioriteringar. Och trots att utsikterna för en hållbar, inkluderande fred ser allt dystrare ut känns FBA:s arbete för att stödja det afghanska civilsamhället mer angeläget och meningsfullt än någonsin.