Då var hösten här. Jag är tillbaka på jobbet efter en sommar som varit rätt normal, åtminstone jämfört med våren.

När pandemin bröt ut i våras hade FBA ungefär 80 personer utsända på internationella uppdrag i fredsinsatser som leds av främst FN, EU och OSSE i ett tjugotal olika länder. När världen fick panik och gränserna började stängas fick mina kollegor jobba hårt med att ta reda på hur detta påverkade vår utsända personal – var befann de sig, vad gällde i länderna där de arbetar, gick det att ta sig hem till Sverige? Så gott som dagligen var vi i kontakt med våra utsända, organisationerna de jobbar för och andra myndigheter, för att diskutera allt från tolkningar av villkor och försäkringar till karantänsregler i Afghanistan och situationen för patrullerande observatörer i Georgien.

Under sommarmånaderna har tempot lugnat ned sig något. Ungefär hälften av våra utsända jobbar nu på distans hemifrån, antingen från Sverige eller från bostaden i landet där de har ett uppdrag. De flesta verkar ta den nya verkligheten med ett imponerande lugn. Men det är kanske inte så konstigt. Om du har ett arbete med hög press i ett konfliktdrabbat land där du måste ha ett ständigt säkerhetstänk, är en global pandemi kanske inte ett lika omvälvande inslag i vardagen som för en skrivbordsbyråkrat i Sverige som jag själv.

Den senaste tiden har dock allt fler länder börjat öppna sina gränser igen och lätta på restriktionerna, vilket gör det möjligt för en del av vår utsända personal att fysiskt återvända till sina jobb. Många är taggade på att återvända, inte minst för att avlösa de personer som stannat kvar i tjänst i fält under hela pandemin för att upprätthålla den mest kritiska verksamheten. För dem väntar en mycket välförtjänt semester.

Samtidigt har smittspridningen tagit fart igen i vissa länder, och i en del länder har den fortfarande inte nått sin topp. Det är ett dilemma för internationella fredsinsatser. Att vara på plats kan bidra till ökad smittspridning och vara en risk för personalens hälsa, dessutom i en kontext där möjligheten till sjukvård och evakuering ofta är begränsad. Men att inte vara på plats har också konsekvenser. Många bedömare pekar på hur auktoritära regimer använder pandemin för att minska det demokratiska utrymmet och slå ner på meningsmotståndare. Växande fattigdom och stängda skolor innebär också en ökad risk för att barn och unga ska rekryteras av väpnade grupper eller radikaliseras av extremister. En internationell närvaro kan förhindra och försvåra att det sker.

Vår utsända personal patrullerar till exempel den administrativa gränslinjen mellan Sydossetien och Georgien, bevakar mänskliga rättigheter i de konfliktdrabbade områdena i östra Ukraina, utbildar kustbevakningen i Somalia och ger råd till irakiska myndigheter om hur de kan skapa stabilitet i landet. När de inte är på plats får det efterverkningar, både på lång och kort sikt.

Vi är nu beredda på att få göra svåra avvägningar mellan att å ena sidan försöka upprätthålla den internationella närvaron i konfliktområden, och å andra sidan försöka hindra smittspridningen. Det lär bli fortsatta diskussioner om alltifrån villkor till logistik i pandemins spår. Mitt i all osäkerhet finns det dock en sak som är säker – när det här är över kommer världen att behöva mer internationellt samarbete och engagemang för fred.