Världen är lamslagen av covid-19 och pandemin har förstås påverkat även mig. Jag är utsänd av FBA till FN i Filippinerna där jag arbetar som Peace and Development Officer, och efter en utlandsresa återvände jag till ö-nationen den 15 mars. Dagen därpå stängdes merparten av landet ner, bland annat huvudstadsregionen där jag bor, och så har läget sett ut sedan dess. Jag har därför arbetat hemifrån och tillbringat i genomsnitt 23 timmar om dygnet i min lägenhet under de senaste fem månaderna.

Det har varit en betydande utmaning, såväl på ett personligt som professionellt plan. Samtidigt är jag förstås lyckligt lottad. Nästan en femtedel av befolkningen i Filippinerna lever under fattigdomsgränsen, och ungefär hälften av dem har en disponibel inkomst på mindre än 20 kronor om dagen. Tillgång till god hälso- och sjukvård är för gemene man en illusion. Det är också en förklaring till landets mycket hårda restriktioner. Trots att ”bara” cirka 170 000 personer har konstaterats smittade och 2 700 avlidit, vågar myndigheterna inte ta några som helst risker. I den tätbefolkade huvudstaden Manila, med en befolkning större än hela Sveriges, är alla kvalificerade sjukvårdsresurser redan uttömda.

Som i många andra utvecklingsländer är pandemin ingen isolerad företeelse utan en ytterligare sten på bördan. I mitt tidigare inlägg här på FBA-bloggen berättade jag om de vulkanbrott och jordbävningar som då skakat Filippinerna och i skrivande stund är vi mitt uppe i tyfonsäsongen. Till det kommer problem som vi människor själva har skapat. Såren efter den långvariga väpnade konflikten mellan regeringen och den muslimska frihetsrörelsen i södra delen av landet är fortfarande öppna efter fredsavtalet som slöts 2014. Terrorgruppen IS har därtill en påtaglig närvaro i landet. Tre år efter att IS-anknutna extremister försökte ta kontroll över staden Marawi lever fortfarande över 120 000 personer som internflyktingar under mycket spartanska omständigheter.

Detta är miljön i vilken vi ska verka och FN försöker nu anpassa sitt arbete för att även hantera utmaningarna som kommer med pandemin. Ungefär en tredjedel av alla pågående FN-initiativ till stöd för övergångsregeringen i Bangsamoro, en ung, autonom och konflikttyngd region i söder, har på ett eller annat sätt reviderats för att bättre kunna möta de nya behov som uppstått. Några exempel som kan nämnas är tillgång till försörjning och utbildning och stöd till utsatta barn. Tragiskt nog har antalet unga filippinska flickor och pojkar som utnyttjas sexuellt mot betalning via internet ökat dramatiskt under pandemin, och merparten av förövarna finns i välbärgade länder som Sverige.

FN:s roll i Filippinerna är kanske viktigare än någonsin. Under den första halvan av 2020 föll landets bruttonationalprodukt med 16,5 procent jämfört med i fjol. FN:s utvecklingsmål om att utrota all fattigdom till år 2030 känns tyvärr avlägset. Och vad föds av fattigdom och ojämlikhet? Konflikter.