Har du någonsin känt ett tomrum i djupet av ditt sinne och din själ, som om du aldrig haft någonting? Som om du var en människa utan förflutet, utan arv? Om du någonsin har känt detta, har du känt smärtan av att förlora din identitet.

När en människa flyttar till ett nytt land med ett främmande språk och ett nytt samhälle som skiljer sig så mycket från det man växte upp i kan man känna att identiteten – ens personlighet och känslan av tillhörighet till samhället – går förlorad. Att ha upplevt detta är en helt annan sak än att ha teoretisk kunskap om förlusten av identitet genom forskning och studier.

Att tvingas utstå krig och konflikter skapar en känsla av orättvisa.

Jag tror inte att det finns någon absolut rättvisa i livet. Men jag tror väldigt stark på att skönheten i våra liv skapas när vi fortsätter att söka efter metoder för att minska den mänskliga smärta som avsaknaden av normer och principer orsakar. Rättvisa måste tillämpas för alla människor i samhället, inte för en viss klass eller folkgrupp, och ska regleras i lagstiftningen utan hänsyn till globala eller nationella intressen.

I en rättslös situation har människan bara sin starka vilja för att i möjligaste mån omvandla de negativa effekterna till något positivt.

Under många år har jag sökt mig till idéer som bidrar med stabilitet och stadga i samhället, som rättvisa, frihet och mänskliga rättigheter till skydd, inte minst för de svaga i ett samhälle, och viktiga på en plats i världen som utan förvarning blev arena för en av de mest våldsamma konflikterna i modern tid… Syrien, mitt sårade land.

Jag var den andra kvinnliga domaren i min stad, Qamishli, men som kvinna kände jag mig aldrig diskriminerad på grund av lagstiftningen. Svårigheter uppstod i praktiken när sedvanerätt tillämpades och mäktiga människor försökte kringgå lagarna för att tjäna sina intressen.

Jag försökte sprida ett jämställdhetsperspektiv i det samhälle jag levde i, det var också ett slags identitetssökande. Dagarna och åren har gått, och de rymmer erfarenheter och upplevelser. Konflikten stal både människor och förhoppningar av mig.

Jag flyttade till Sverige, ett land som jag inte visste mycket om utöver dess kalla väder och snö, men jag hade hört berättelserna om besvikelse hos dem som kommit före mig. Om deras erfarenheter som försvagat både vilja och ambitioner. Många sa att den examen jag hade från mitt hemland ändå inte skulle ge mig en chans här. Berättelserna handlade också om svårigheterna att integreras i det nya samhället och få möjligheter i Sverige.

Så först och främst bestämde jag mig för att försonas med mig själv och det nya samhället jag skulle vara del av… ”Låt det bli min nya födelse”, sa jag. Jag insåg att språket är nyckeln till samhället och att språket kan hjälpa mig att länka samman min person, med alla erfarenheter, den som jag var i mitt hemland Syrien, med mig som medborgare i Sverige. Jag kämpade hårt, det var en kraftansträngning.

Nu, efter tre och ett halvt år i Sverige, börjar jag mitt arbetsliv som praktikant på FBA. Känslan var som när våren återvänder efter vintern. Precis som idag, den första april, nyårsdagen i mina arameiska förfäders civilisation.

Denna myndighet, som strävar efter att hjälpa människor att bygga demokratiska samhällen. Mina kollegor i Irakteamet som försöker, med alla medel som står till deras förfogande, under dessa svåra globala omständigheter, hjälpa människor som vill leva i frihet och rättvisa.

Jag är tacksam över att min nya vardag är att vara en del av myndigheten, och att det innebär att göra positiv skillnad för utsatta människor, vars tillvaro raseras i konflikter. Jag vet hur viktigt sökandet efter identitet kan vara, och att mina erfarenheter kan komma till användning.