Tänk om antalet ord hade kunnat skapa fred mellan Israel och Palestina. Då hade ockupationen upphört och två självständiga stater levt sida vid sida i fred och säkerhet. Men så har det inte blivit.

Ändå är orden varje tjänstemans viktigaste verktyg. Det är orden som lägger grunden för det politiska och juridiska ramverk som sätter gränser för olika aktörers agerande. Det är åtminstone vad vi hoppas och tror. Men då gäller det att hålla huvudet kallt.

Den vanligaste frågan jag får som politisk rådgivare till EU:s särskilda representant till fredsprocessen i Mellanöstern är om det inte känns hopplöst. Att jobba stenhårt, dag och natt, utan att komma närmare ett slut på konflikten eller ockupationen. Det finns så många som, för att förhålla sig till diskrepansen mellan de egna ansträngningarna och utvecklingen på marken, väljer att distansera sig, att se alla försök som meningslösa och bli cynisk. Det är inte min väg.

Om kvinnor i en kibbutz i gränsområdet mot Gaza, som visar hur sovrumsväggen sprängts sönder av raketer från Gaza, väljer att söka samarbete med sina grannar på andra sidan stängslet kan det inte vara omöjligt. Om bönder i Palestina – som hindras att komma in på sin mark och får sina olivträd förstörda av våldsamma bosättare – berättar att de tänker stanna kvar och hoppas på nationella val och en framtid för sina barn, då är det svårt för mig att välja lyxen att ge upp. Då gäller det att hålla hjärtat varmt.

Som Israels största handelspartner och Palestinas största biståndsgivare, spelar EU och dess medlemsstater en central roll. För att EU:s särskilda representant ska kunna agera å EU:s och medlemsstaternas vägnar måste samtalet hållas vid liv. Vi talar med parterna i regionen och med FN, USA och Ryssland. För några veckor sedan, nästan precis när coronaviruset började spridas, besökte jag och några kollegor Washington och New York. När vi kom tillbaka visade det sig att två av deltagarna på en stor konferens vi besökt, som samlade 18 000 deltagare, hade varit smittbärare. Det ledde till noggranna hälsokontroller och självkarantän vid hemkomsten. Lyckligtvis hade ingen av oss smittats. Kanske var det för att jag fistbumpade i stället för att hålla fram min utsträckta hand. Det gäller att hålla händerna rena.

En viktig del i mitt arbete handlar dock om EU-intern dialog, i Bryssel och på huvudstadsnivå. Även om det finns en enighet om den grundläggande politiken har varje medlemsstat sina egna förutsättningar. Så måste det vara. Det är viktigt att förstå varje medlemsstats historia och ingång i utrikespolitiska frågor som rör Mellanöstern. Därför är besöken till olika huvudstäder som Berlin, Budapest och Warszawa av strategisk betydelse. Den interna dialogen behöver hållas vid liv och alla medlemsstater komma till tals. Pluralismen är en tillgång som EU kan använda sig av.

Det är dock lätt att bli frustrerad när det gäller Israel och Palestina, när alla våra ansträngningar till synes inte leder någonstans. Jag har sett och ser så många exempel på det. För att undvika att hamna i den fällan försöker jag koncentrera mig på vad som är min roll. Fråga mig vad är det just jag ska göra och just nu. Min roll, i denna stund. Och koncentrera mig på den uppgiften.

Jag tror det är bästa sättet för att undvika att bli cynisk. Men då är det viktigt att hålla huvudet kallt, hjärtat varmt och, inte minst i dessa tider, hålla händerna rena.