Fredagsflyget tillbaka till Stockholm är fullpackat. Jag återvänder hem efter en vecka i Bryssel, där jag varit del av ledningen för den gemensamma kurs som all personal som sänds ut till EU:s insatser deltar i. Nu sjunker jag tillbaka i fåtöljen och känner mig både lättad och stolt. Men en tanke dröjer sig kvar. Det jag tyckte var bäst med kursen vet jag nämligen inte riktigt hur vi åstadkom. Den sköna stämningen av nyfiket lärande och öppet reflekterande som fanns under hela kursen.

Hemligheten låg helt klart inte i en gemensam bakgrund bland deltagarna. Vissa av dem hade redan jobbat i fler än tio insatser, och andra skulle åka ut på sitt första internationella uppdrag. Även deras positioner skiljde sig mycket åt. En var rättsmedicinsk expert och kommer under fyra månader att höja nivån på rättssäkerheten i den kedja av bevis i brottsmål som samlas in av en myndighet i Mellanöstern. En annan kommer att vara ansvarig för upphandlingen av alla tjänster och varor som behövs för att driva en EU-insats i norra Afrika.

Jag tackar ja till en kopp te, känner ro börja infinna sig och tar fram en tjock framtidsstudie ur väskan. Den kanske kan få tanken som gnager, att jag inte vet vad det var vi gjorde rätt på kursen, att blekna. Så plötsligt glimrar det till. När jag är mitt i en text om framtidens konflikter ser jag en parallell och är en lösning på spåret.

Texten handlar om vad forskningen säger att vi är benägna att ägna uppmärksamhet åt när vi vill förstå om en konflikt kommer att eskalera. Tydligen tenderar vi att överdriva betydelsen av nya vapen och underskatta bakomliggande faktorer som driver på konflikt.

För mitt inre försöker jag frammana exempel för att se om jag förstått texten fullt ut. Jag föreställer mig en konflikt där våldets ursprung grundar sig i att en region privatiserat sin vattenförsörjning, vilket lett till att småböndernas marginaler försvunnit och de jordägande storbönderna i motsvarande grad stärkt sin makt. När ett domstolsutslag friar lokala våldsverkare utbryter protester. För folket ser det ut som att de åtalade skyddas av eliten. Utanför domstolsbyggnaden dör hundratals människor när moderna militära vapensystem används för att slå ned revolten. I en sådan situation skulle vi alltså tillmäta vapnen och inte jordbrukets förändrade förutsättningar större betydelse.

Jag ler när jag känner att tanken som stört mig nu börjar lösas upp. Kan det vara så att våra analyser som ligger till grund för kursutvärderingar tenderar att halta, precis som forskningen om konflikter? Att vi underskattar bakomliggande faktorer, som människors insikter och erfarenheter, och överskattar betydelsen av färgglada diagram och fotografier?

Under kursen växte en positiv spiral av förväntningar och förståelse fram. Från de inbjudna talarna fick vi spetskompetens och engagemang. Vi kursledare var öppna, ambitiösa och aningen personliga och sårbara. Deltagarna svarade med att vara generösa med sina erfarenheter och insikter. Den miljön skapade förutsättningar för dem att lära sig, och att ta till sig resonemang om EU:s beslutsstrukturer och rapporteringskedjor. Förståelsen för hur de civila krishanteringsinsatserna kompletteras av andra utrikespolitiska instrument som EU har – exempelvis de över 140 EU-delegationerna, de så kallade EU-ambassaderna, samt det bistånd och den humanitära hjälp som ges av EU-kommissionens organ.

Inte förrän vi håller på att landa på Arlanda och jag ser hur arbetet med tillbyggnaden påbörjats tränger sig andra tankar på igen. Klimatförändringarna är ett problem som kommer att drabba både deltagare på framtida kurser och fungera som en accelerator för konflikter. Återigen en påminnelse om att vi behöver vara precisa i våra analyser för att säkra framtiden för våra samhällen och livet på jorden.