Sedan fredsavtalet mellan regeringen och FARC-gerillan slöts år 2016, har Colombia setts som en framgångssaga och lyfts fram som ett globalt exempel på hur en fredsprocess ska genomföras. Politiska motsättningar har stundvis hämmat arbetet. Men Colombia har ändå lyckats att efter drygt 50 år av konflikt signera och sedan implementera ett fredsavtal med relativt stor framgång.

FARC, södra halvklotets äldsta och under många år även största gerilla, har nu avväpnats. Närmare 8000 vapen finns inte längre i omlopp. De före detta FARC-kombattanterna har börjat nya, civila liv.

I augusti kom dock nyheten som slog ned i det colombianska samhället som en tatuco – en hemmagjord raket som gerillorna i Colombia använt sig av i åratal. En sådan som ingen kan förutse var den kommer att landa och vilka skador den kommer att orsaka.

De tidigare FARC-ledarna Iván Márquez, Jesús Santrich och El Paisa dök upp i en video iförda kamouflagekläder, på plats i Iniridadjungeln. De förklarade för världen att de återigen tänkte ta upp sina vapen, eftersom de tyckte att den colombianska staten inte hade levt upp till sina åtaganden i fredsavtalet.

När nyheten spreds var det många som kände sig svikna och förrådda. Andra kände tillfredsställelse och ”vad var det jag sa”. De skilda reaktionerna illustrerar tydligt den polarisering som har funnits i Colombia sedan fredsavtalet skrevs under. Det finns en del av befolkningen som har motsatt sig fredsprocessen från början, och en del som stöttat den.

Den förstnämnda gruppen jublade i sociala medier när de tre tidigare FARC-ledarna tillkännagav att de tog till vapen igen. De hävdade att de hellre såg ”gerillasoldater med vapen än mördare i kongressen”. Samtidigt uttryckte den andra gruppen oro för att våldet skulle eskalera.

Nu har det gått en tid sedan videon spreds och de tre tidigare FARC-ledarnas val att hoppa av fredsprocessen verkar inte ha haft så stor påverkan på konfliktsituationen i Colombia. Läget har försvårats något ute på landsbygden och morden på sociala ledare fortsätter. Men man har samtidigt nyligen lyckats genomföra lokalval i hela landet, och i Bogotá slutade valet med att huvudstaden fick sin första kvinnliga borgmästare, Claudia López från det gröna partiet Alianza Verde som dessutom är öppet lesbisk.

De tre tidigare FARC-ledarnas val att återgå till en väpnad kamp är förstås beklagligt och förkastligt, men det ger hopp att se så många andra människor i Colombia välja en annan, mer progressiv väg. Flera andra tidigare FARC-ledare har numera platser i kongressen, där de försöker uppnå sina mål via politiken och inte via våld. Rodrigo Londoño, FARC:s före detta högsta kommendant som i dag är senator, har öppet beklagat att delar av det gamla gerillaledarskapet valt att återigen marschera in i djungeln och vapenskramla. För honom och det stora flertalet andra tidigare FARC-ledare är det fred och försoning som gäller nu.

Samtidigt brinner det i Colombias grannländer, med massdemonstrationer i Ecuador och Chile, politisk kris i Peru, den polariserande presidenten Jair Bolsonaro i Brasilien och kaos i Venezuela. De senaste veckorna har även Colombia skakats av protester och generalstrejk. Men trots det fortsätter implementeringen av fredsavtalet. Det civila samhället i Colombia, inte minst olika kvinnoorganisationer, trycker på för att arbetet ska gå vidare. Det internationella samfundet ställer också krav. Däribland Sverige och FBA, som står kvar i sitt stöd till fredsprocessen.

Det skapar kanske inga tidningsrubriker att processen sakta sniglar sig framåt, över alla hinder. Men egentligen kan det vara den största nyheten av dem alla.