I skrivande stund sitter jag på ett av FN:s gästhus i kuststaden Harper i södra Liberia. Harper är den elfte av femton länshuvudstäder jag besöker under min pågående resa i landet. Jag är här tillsammans med min kollega Dominique, inom ramen för FBA:s arbete med Sveriges bilaterala utvecklingsstrategi för Liberia. FBA:s uppdrag handlar om att stödja säkerhetssektorreform (SSR), rättsstatliga principer i offentlig förvaltning och försoning.

Resan vi nu befinner oss på är främst kopplad till SSR och människors tillgång till säkerhet på lokal nivå. FBA stöttar, tillsammans med FN-insatsen United Nations Mission in Liberia (UNMIL), Liberias Nationella Säkerhetsråd med en kartläggning av landets lokala säkerhetsråd.

De lokala säkerhetsråden etablerades 2011 med syftet att samordna och stärka lokal samverkan kring säkerhet. UNMIL:s pågående neddragning lämnar delvis efter sig ett tomrum då statens närvaro och tillhandahållande av tjänster, framförallt på landsbygden, fortfarande är mycket bristfällig. Inte minst medför det utmaningar för den liberianska säkerhetssektorn som ska decentraliseras och därmed säkerställa tillgången till säkerhet på lokal nivå. De lokala säkerhetsråden som vi nu kartlägger anses utgöra en av nyckelfunktionerna för just denna decentraliseringsprocess.

Utmaningarna i Liberia är många. Flera av Liberias medborgare på landsbygden befinner sig dagsresor från de statliga säkerhetsaktörerna (inte sällan till fots på grund av avsaknad av infrastruktur samt små ekonomiska möjligheter till transport). På flera platser finns inget fungerande mobilnät och därmed ingen reell möjlighet att påkalla hjälp från till exempel polis. Dessutom är det vanligt att polisen saknar transportmedel eller bensin för att kunna ta sig till en aktuell brottsplats.

Ibland har medborgarna inte heller förtroende för polisens opartiskhet och förmåga att hantera brott. För många liberianer saknas därmed i praktiken helt statens närvaro och tillhandahållande av säkerhet. Istället vänder människor sig till de traditionella ledarna och andra inflytelserika representanter i säkerhetsråden för att rapportera brott. Det blir många gånger upp till rådsrepresentanterna att bestämma hur de rapporterade incidenterna ska tas vidare. Dessa för många gånger medborgarnas talan och har därmed stort inflytande över vilka oförrätter och brott som uppmärksammas och prioriteras.

Under våra möten med dessa lokala aktörer utgör kvinnor en minoritet. En kvinnlig representant för gräsrotsorganisationen ”National Rural Women in Liberia” som vi talar med i staden Zwedru beklagar sig över att det fortfarande är så få kvinnor representerade bland aktörerna i säkerhetssektorn och de traditionella ledarna. Kvinnor måste få ta större plats inom säkerhetssektorn i Liberia, säger hon. Dessutom behöver vi få möjlighet att delta på viktiga möten relaterade till säkerhet. Vi vet precis vilka representanter vi ska skicka och vi behöver rätt personer på plats så att de kan föra vår talan och lyfta våra perspektiv på säkerhet.

Min och Dominiques resa ska mynna ut i en sammanställning över de lokala säkerhetsrådens utmaningar, behov och erfarenheter. Tillsammans med det Nationella Säkerhetsrådet ska de senaste veckornas möten resultera i en rapport med rekommendationer för rådens fortsatta arbete. Att utmaningarna för att tillgodose invånarnas behov av säkerhet är många råder det inget tvivel om. Trots detta – eller kanske som ett resultat av detta – handlar några av mina starkaste intryck från denna resa om de liberianska medborgarnas beslutsamhet och dagliga kamp för att bibehålla lugnet och freden i de lokala samhällen vi besökt.