Folke Bernadottesamlingarna bytte i förra veckan namn till Fredsarkivet för att bättre spegla arkivets bestånd. Fredsarkivet är med sina tre miljoner handlingar en nationell resurs för forskning om Sveriges insatser för fred. Sedan ett par år driver vi ett projekt, finansierat av Riksbankens Jubileumsfond, där vi samlar in brev, dagböcker, bilder och filmer från utlandsveteraner som deltagit i fredsinsatser.

Syftet är att få den utsändas perspektiv på insatserna där myndigheternas bild annars är den förhärskande. Veteranernas berättelser ger också den utsända ett namn, en identitet, en personlighet. Från att vara en anonym del av en grå massa, förvandlas de till att bli individer med tankar och känslor. Vilka erfarenheter tar den utsända med sig hem efter avslutad insats? Hur kan man dra nytta av de positiva erfarenheterna och hur ska de svåra och negativa hanteras?

Historien har visat oss vikten av att i kriser se förbi kollektivet och istället se människan. När vi matas med information som går bortom det fattningsbara är det en naturlig försvarsmekanism att avskärma sig. En stor del av FBA:s arbete syftar till att förhindra konflikter, där andra världskriget utgör ett tydligt historiskt skräckexempel på vad som kan ske.

I en bevarad tysk propagandafilm inspelad i Stuttgart 1941 har några hundra människor samlats på stadens norra tågstation. Det är den 1 december och stora delar av stadens judiska befolkning har tvingats dit för att deporteras med tåg till Riga i Lettland.

Den två minuter långa filmsekvensen inleds med människor som befinner sig inne i stationsbyggnaden. Några sitter på golvet medan andra står och pratar med någon de känner. Några barn skymtar i bakgrunden. Utanför har det bildats mindre köer till en kokvagn där det serveras soppa och bröd. Ordningsmän med davidsstjärnan på bröstet visar var folk ska stå någonstans. Ett antal medelålders män lastar en lastbil full med resväskor.

En av dem, en man i ljus hatt och med en davidsstjärna på rocken, tittar upp när han greppar en väska och märker att han blir filmad. Han slänger i väg en blick, ler lite och det är uppenbart att han tycker att situationen är lite underhållande. Inga beväpnade vakter syns någonstans. Alla är lugna. De flesta som vi ser på filmen verkar helt omedvetna om vad vi vet kommer att hända dem.

En av väskorna som slängs upp på lastbilen bär ett namn skrivet i vit text som tydligt går att läsa: Ruth Sara Lax. Plötsligt får en av alla dessa svartvitgråa människor ett namn, en identitet.

Ruth var fem år när hon, hennes mamma och mormor uppmanades att packa varsin resväska och filt och bege sig till tågstationen. Ruth bodde med sin mamma hemma hos mormodern på Koppentalstrasse, ganska nära stationen. Bostaden låg heller inte långt från den så kallade Judenladen, vilket var en affär där judar tilläts handla. Ruth och mamman hade flyttat dit ett par år tidigare från Tulpenstrasse 14. Den adressen ligger i slutet av en lummig, smal gata, alldeles intill en park. Ett bra ställe att leka på.

Ruth hade få minnen av sin pappa, om ens några. Han emigrerade till USA i december 1938, en månad efter Kristallnatten och tre månader efter Ruths tvåårsdag. Tanken var att Ruth och hennes mamma skulle följa efter, men så skedde inte och vi vet inte varför. Kanske ser vi dem båda flimra förbi någonstans på den drygt två minuter långa filmen. Vi vet hursomhelst att de är där och att de snart, tillsammans med den svartvitgråa människomassan ska lastas upp på ett tåg som kommer att ta dem till en iskall pendeltågstation i Riga. Där kommer de under hugg och slag och i tjugo minusgrader tvingas gå till koncentrationslägret Jungfernhof.

Vad hade mamman packat ner i Ruths väska? Hade Ruth själv fått lägga ner en liten leksak som hon kunde leka med på det där stället dit de skulle åka? Hur var det för den tjänsteman som packade upp leksaken tillsammans med barnkläderna ur den stulna väskan några timmar senare? Vad tänkte han? Brydde han sig? Visste han? Ville han göra något? Eller var det enklare att titta bort, att bry sig en annan gång?

Det finns ögonvittnesskildringar från både förintelseöverlevare och förövare som beskriver vad som hände med Ruth och hennes mamma. Den 26 mars 1942 blev kvinnor och barn i Jungfernhof lastade på bussar som skulle föra dem till vad som sades vara en konservfabrik där de skulle få bättre levnadsvillkor. Bussarna kördes istället ut till skogen Bikernieki öster om Riga där Ruth och hennes mamma sköts ihjäl tillsammans med drygt 1 600 andra.

Ibland måste vi tvinga oss att se bortom kollektivet för att se människan. Den lilla flickan i den röda kappan i filmen Schindler’s list, om ni minns, kan mycket väl vara fem år gammal. Hade hon överlevt och inte körts bort på likkärran i filmens slutskede skulle hon, precis som Ruth, fyllt 81 år i år. Den röda kappan och Ruths väska ger främlingen en identitet i den svartvitgråa massan. Hade inte propagandafilmen bevarats för eftervärlden hade Ruth förblivit anonym. Att se Ruth, att se flickan i den röda kappan är att se människan. Ecce homo.

Läs mer om Ruth Sara Lax