Efter nästan ett år och åtta månader överlämnas nu den så kallade Afghanistanutredningen till regeringen. Syftet är att utvärdera den samlade svenska insatsen i landet mellan åren 2002-2014, bedöma effekterna på det afghanska samhället och ge rekommendationer inför framtiden.

Folke Bernadotteakademin (FBA) har under den aktuella perioden, framförallt mellan åren 2008-2014, haft i uppgift att bidra till fredsarbetet på olika sätt, till exempel genom personal på plats, utbildningsinsatser, politisk rådgivning och jämställdhetsarbete. Den bristande säkerheten var en oavbrutet hämmande faktor.

Sveriges rekordstora engagemang för fred i det krigshärjade landet har med jämna mellanrum lett till debatt på hemmaplan. Det är lätt att förstå varför. I fallet Afghanistan finns inga entydiga svar. De danska och norska motsvarigheterna till den svenska utredningen var inte nådiga i sin självkritik; i det sistnämnda fallet utmålades insatsen i sin helhet som ett misslyckande.

De grundläggande konflikterna – i Afghanistans fall rör det sig om flera stycken – är i hög grad olösta och parterna använder fortfarande våld för att försöka uppnå sina mål. Det är själva kärnan. Allt vi försöker uppnå och bygga på den grunden kommer per definition att bli bräckligt och osäkert. Med en vanvördig analogi skulle vi kunna tala om ett fuskbygge.

Var det värt det? En insiktsfull och luttrad afghan sammanfattar 15 års svajiga fredsansträngningar så här: ”Det internationella samfundets intervention fyllde en viktig funktion. Nu är det afghanska folket en del av det globala samhället igen. Afghanska ungdomar är aktiva på Facebook och bildar sig en uppfattning om vad som händer på andra platser i världen. Visst, många misstag har begåtts. Det vore dock ett ännu större misstag om vi inte försökte lära av dem.”

Vinkeln är lika överraskande som inspirerande. Så blir det ofta när vi tar oss tid att lyssna på dem som det ytterst handlar om. De enda egentliga experterna. Det kan det vara värt att tänka på så här i utredningstider och när behovet av lyhördhet och saklighet i debatten är stort.

Det internationella fredsarbetet har resulterat i viktiga och verifierbara framsteg på flera områden. Det gäller bland annat utbildningssystemet, hälso- och sjukvårdsstrukturen samt kvinnors och flickors situation. Landet och dess befolkningsgrupper har involverats i samhällsbyggandet genom omfattande rådslagsprocesser.

Val har genomförts på olika nivåer och resultaten har i stort respekterats. Enorma satsningar har gjorts på att bygga upp den nationella försvars- och säkerhetsförmågan. Mot bakgrund av insatsernas omfattning så är resultatet magert. Sverige har trots det bidragit inom flera av dessa områden på ett uppskattat sätt.

Inom civilsamhällets sfär har bland annat Svenska Afghanistankommittén utgjort en central del av det svenska engagemanget. Det vore mycket intressant att titta närmare på om delar av detta framgångsrika koncept kan tillämpas också i andra konfliktdrabbade länder.

Erfarenheterna på nationell respektive internationell nivå är många.

FBA kunde ha utnyttjats på ett bättre sätt och därmed gjort mer. Det breda svenska engagemanget hade vunnit på en tydligare nationell samordning. Regeringskansliet borde i större utsträckning ha involverat sina myndigheter och civilsamhället i utformningen av nya initiativ, till exempel rörande inrättandet av den höga civila representanten.

Det internationella samfundet skulle ha fokuserat mer på den politiska processen och ställt högre krav på det afghanska politiska ledarskapet. De pådrivande länderna var förvånansvärt dåligt förberedda för det arbete och de utmaningar som låg framför dem. Detta bäddade för stora motgångar längre fram.

Enligt initierade bedömare så är det bästa Afghanistan kan hoppas på inför framtiden att konflikten håller sig på en lågintensiv nivå. Vi pratar alltså inte om fred, utan endast om krig i begränsad omfattning.

I norr består konflikten mest av strider mellan lokala miliser, medan det i söder rasar ett storskaligt krig. Den humanitära situationen är värre i dag än för fyra år sen. Antalet dödsoffer som en följd av det väpnade våldet har ökat markant under 2016 och cirka 9,3 miljoner afghaner är beroende av humanitär hjälp. Korruptionen är epidemisk och landets unga befolkning brottas med nattsvarta framtidsutsikter.

I Afghanistan är konflikterna delvis ett krig om droger, vapen, ädelstenar och sällsynta mineraler. Ibland förekommer begrepp som ”good bad guys” respektive ”bad bad guys”. Den enda konstanten är att det rör sig om ”guys”. Som överallt annars.

Det finns alltså inslag av mänskliga och igenkännbara faktorer även hos de extrema grupperna: makt, privilegier, pengar, manipulation och rädsla. Det gamla vanliga med andra ord. Det gör att det alltid finns något att vrida och vända på, peta i, kohandla och i förlängningen samtala om. Allt beroende på syfte och tillgången till alternativ.

En pågående konflikt är alltid mer kostsam – mänskligt, politiskt och ekonomiskt – än försöken att hantera den genom internationella fredsinsatser och dialog. Det gör valet enkelt.

Situationen i Afghanistan är komplex och föränderlig. Just nu påverkas alla involverade aktörer av två vitt skilda men samtidigt förenande faktorer: det växande hotet från IS och osäkerheten kring Trump-administrationen. I delar av Afghanistan kämpar regeringen och talibanerna till och med jämsides mot IS. Ryssland, Kina och Pakistan ligger bakom ett nytt fredsinitiativ. Antalet självmordsbombare har minskat och EU och Afghanistan undertecknade nyligen ett samarbetsavtal om partnerskap och utveckling.

Låt oss därför inte fastna i det som varit. Ur ett svenskt perspektiv finns det en hel del att vara stolt över. Mycket kunde dock ha gjorts bättre. Den givna frågan är om det hade varit möjligt? Den kan bara besvaras om analysen också omfattar de omständigheter och överväganden som låg till grund för de beslut som fattades.

Det är även viktigt att ta hänsyn till att våra förväntningar på det internationella fredsarbetet ofta är orealistiska. De förutsättningar vi ger fredsinsatserna, i form av till exempel uppgifter, personal och budget, står sällan (läs: aldrig) i proportion till målen. De internationella fredsoperationerna genomförs på politisk grund och kan bara förstås och bedömas ur det perspektivet.

Med hjälp av utredningen och den uppmärksamhet som den förhoppningsvis kommer att leda till så ges vi nu ett gyllene tillfälle att utveckla våra policyer, strukturer och arbetsformer. När vi väl har gnällt av oss på varandra – det är trots allt ett uttryck för engagemang – så hoppas jag att vi kan fokusera på vägen framåt: lite klokare, bättre samordnade och ännu mer målmedvetna. För både Afghanistans och vår egen skull – i den ordningen.