Jag sitter på det anrika American Colony Hotel i östra Jerusalem och äter middag med två unga palestinier. De är inte vilka som helst. Kvinnan har uppnått en ledande position inom det palestinska näringslivet – i sig ingen lätt uppgift för kvinnor – och har en akademisk bakgrund och arbetslivserfarenhet från USA. Mannen jobbar för en stor internationell organisation och har också examen från ett ledande amerikanskt universitet. Båda skulle kunna tjäna mycket mer utomlands men de har gjort valet att återvända hem och bidra till att bygga upp den palestinska ekonomin och samhället. Samtidigt oroas de över ökande extremism både i Israel och Palestina och över den framtid deras barn en dag ska växa upp i. De berättar att de visserligen tror på fred och försoning men undrar hur det ska kunna uppnås med dagens samtals- och säkerhetsklimat. Jag förundras över deras val ett lämna ett så mycket enklare liv i Amerika för den komplexa och komplicerade existens de återfann i det heliga landet.

Några veckor senare samtalar jag med en annan ung framgångsrik palestinska. Kvinnan har examen från ett känt universitet i England och arbetar också hon på en ledande internationell organisation, med utvecklingsfrågor. Hon är förvisso något mer radikal än de första två men har tydliga, väl underbyggda argument, inte minst kring vägen framåt. Även hon har aktivt valt att lämna ett komfortabelt liv i väst för det fängelse som hon kallar Palestina och östra Jerusalem. Återigen imponeras jag av viljan att återvända hem under dessa omständigheter.

Ytterligare några dagar senare lunchar jag med en fjärde ung palestinier. Mannen härstammar från en av Jerusalems anrika familjer, har utbildat sig i Storbritannien och arbetar aktivt med ett antal projekt för att möta de socioekonomiska utmaningarna i östra Jerusalem. Han är medveten om att hans insatser inte kommer att lösa konflikten eller få ett slut på ockupationen men han vill göra vad han kan. Också han hade kunnat leva ett materiellt sett mer välmående liv utanför Israel/Palestina. Hans fru oroar sig över att deras barn kommer att påverkas av våldet, direkt eller indirekt. Jag tänker att dragningen till hemlandet och historien är stark och ibland irrationell.

Fyra olika palestinier – två kvinnor och två män – med olika bakgrund och drömmar, men som alla bestämt sig för att komma hem, att arbeta för den palestinska saken. De är smarta, välutbildade, drivna, engagerade människor. Människor jag skulle tro på i byggandet av en ny stat. Trots möjligheten att vända västerut kämpar de vidare.

De ger mig hopp. Hopp om en bättre tid, hopp om en tvåstatslösning, hopp om en framtid då Israel och Palestina lever i fred, sida vid sida. De fyra och deras generationskamrater är de som måste bygga den framtiden. Vi från det internationella samfundet måste stödja dem i deras ansträngningar.

Jag väljer att lyfta fram de palestinska berättelserna då jag tror att dessa är mindre kända. Men det är viktigt att poängtera att deras israeliska motparter också spelar en betydelsfull roll. De unga, progressiva krafterna inom IT-sektorn, start-ups, läkemedelsindustrin med mera, som tror och hoppas på en ny era. De bor företrädesvis längs kusten, i Tel Aviv, Herzliya, Jaffa. Jag har lärt känna några av dem också. De är inspirerande människor, som har så mycket vilja, energi och skaparglädje. Men deras erfarenheter är som sagt mer välkända och del av kittet i en demokrati, på ett sätt som de palestinska inte är.

Efter drygt tre år i det heliga landet kan frustrationen ibland ta överhanden. Jag kan i mörka stunder fråga mig själv vad jag, kvartetten eller ens det internationella samfundet har åstadkommit under de här tre åren, för att inte säga de senaste 20 åren. Det är svårt att hävda att vi är närmare ett slut på konflikten. Tvåstatslösningen känns snarare mer avlägsen än någonsin. Bosättningarna växer, splittringen mellan Gaza och Västbanken har inte avtagit och biståndet till Palestina minskar. Nya konflikter tillkommer, i Nordafrika, Syrien, Irak, Ukraina. Mellanöstern är mer oroligt än någonsin.

Men då tänker jag på dessa individer, deras livsval och deras arbete. I tider av ökande oro och sviktande institutioner ser jag hoppet i dem.