Den 16 mars flög jag in över Tel Aviv och Ben-Gurion–flygplatsen. För vilken gång i ordningen vet jag inte. Den här gången kom jag direkt från Turkiet och Ankara.

Lite längre flygresor erbjuder goda möjligheter att läsa. På vägen från Ankara läste jag Brian Urquharts fantastiska biografi över FN-legenden Ralph Bunche, som under sin livsgärning bland mycket annat arbetade som Folke Bernadottes närmaste man under Bernadottes medlingsuppdrag i Mellanöstern 1948. Bunche var särskilt väl lämpad för uppdraget då han året innan, 1947, ingått i FN:s särskilda kommitté för Palestina (UNSCOP).

UNSCOP:s uppdrag var att bland annat samla information och fakta om den arabisk-israeliska konflikten. Bunche samtalade med parterna, men också med vad vi idag skulle kalla för ”spoilers”. En av dessa ”spoilers” var Menachim Begin, ledare för den hårdföra judiska terrorgruppen Irgun, eller som Brian Urquhart skriver i sin bok ”… dåtidens ledande israeliska terrorist ”.

Långt senare, närmare bestämt 30 år senare, skulle Begin som staten Israels premiärminister sluta det historiska fredsavtalet med Egypten och President Anwar Sadat – men det är en annan historia.

Då, 1947, presenterade Begin sin och den radikala judendomens vision för Bunche. Begin förklarade att det judiska folket har den historiska rätten till vad han kallade ”Eretz Israel”. Denna rätt grundade han på att de judiska förfäderna 3000 år tidigare hade erövrat Palestina. Enligt Begin skulle ”Eretz Israel” inbegripa Palestina på båda sidor om Jordanfloden – d v s dåtidens Transjordanien.

Nu har det gått 69 år sedan Bunche träffade Begin och nästa år är det ett halvt sekel sedan Sexdagarskriget 1967. Ett krig som resulterade i att Israel kom att ockupera Västbanken och Gaza, och har så gjort sedan dess.

När jag läser vad Begin sa till Bunche 1947 och tänker på hur situationen ser ut idag, kan jag inte frigöra mig från känslan att en form av ”Eretz Israel” sakta men säkert håller på att växa fram. Visst, Jordanfloden utgör den östliga gränsen för ockupationsmakten – men å andra sidan har det aldrig funnits någon definitiv geografisk gräns för konceptet ”Eretz Israel”. Faktum är att den israeliska bosättningspolitiken rullar vidare oaktat politisk kulör på israeliska regeringar, och oaktat vad det internationella samfundet anser. Antalet bosättningar och bosättare har ökat dramatiskt över tiden. 1972 fanns det ca 10 000 bosättare. Idag överstiger antalet bosättare en halv miljon människor. Ett annat sätt att beskriva det är att över 40 procent av Västbanken kontrolleras av israeliska bosättare.

Den långa ockupationen och den ständiga expansionen av israeliska bosättningar kan få den mest inbitne optimisten att tvivla på att det är möjligt att nå en tvåstatslösning. Den välkände radikale israeliske Haaretz-journalisten Gideon Levy har också sagt att det är för sent för en tvåstatslösning men för tidigt för en enstatslösning.

Med all respekt för svårigheterna att nå en tvåstatslösning så är alla andra alternativ sämre. Personligen har jag svårt att se hur visionen av ett judiskt och demokratiskt Israel kan förverkligas utan en tvåstatslösning.

Mitt ärende till Palestina den här gången var att tillsammans med min vän Riyad Mialki, Palestinas utrikesminister och Sveriges vice generalkonsul Hans Grundberg, medverka i avslutningen av FBA:s utbildningsprogram för palestinska diplomater.

Under drygt ett år har vi genomfört tre utbildningar med mellanliggande mentorsstöd för i princip samtliga diplomater som är stationerade i Ramallah. Utbildningarna har bland annat fokuserat på viktiga områden inom praktisk diplomati så som rapportskrivning, resolutionsskrivning, talskrivning, protokollära frågor och förhandlingar.

Det sista steget i utbildningsprogrammet vände sig till de yngre diplomaterna. Jag tar med mig många intryck från utbildningarna, men mest imponerad är jag över det talrika kvinnliga deltagandet. Av de yngre diplomaterna var hela två tredjedelar kvinnor. En imponerande siffra i allmänhet och inte minst för arabvärlden.

Utbildningen är ett handfast bidrag till att stärka det palestinska statsbygget. Det går därför att med fog säga att den här utbildningen är en av många byggstenar i den mosaik som förhoppningsvis ska leda fram till en lösning på en av vår tids längsta och mest svårlösta konflikter.

Det är min fasta övertygelse att en väl fungerade palestinsk utrikesförvaltning är i fredens intresse och därmed till gagn för en tvåstatslösning och i sin förlängning därmed också i Israels intresse.

Sven-Eric Söder