– Titta där står en militär och pratar med en vanlig, utbrister min 6-åring spontant när han får syn på en person i uniform som samtalar med en icke uniformsklädd person. Just denna dag har 6-åringen fått följa med mig till jobbet och till saken hör att FBA huserar i samma hus som Försvarshögskolan. Således, ur en 6-årings perspektiv, fullkomligt kryllar det av militärer.

Mitt barns reaktion får mig att fundera. Vad var det som var så speciellt med att se en militär prata med en tillsynes civil person att det framkallar denna reaktion? Det är väl ändå det mest naturliga i världen tänker jag, som genom mitt yrkesliv har haft en naturlig kontakt med militärer i snart tio år.

Samtidigt inser jag att hans reaktion hade varit naturlig för många människor världen över. I de miljöer där vi försöker stötta reformering av säkerhetssektorn är just förtroendet mellan säkerhetsaktörerna och befolkningen många gånger en av de största utmaningarna. Det scenario som vi just har bevittnat, med två glatt samspråkande individer, hade varit högst orealistiskt på vissa ställen.

Hur skapas då förtroende mellan säkerhetssektorn och befolkningen? Det mest självklara är ju så klart att säkerhetsaktörerna inte ses som ett hot eller några som faktiskt begår övergrepp. Jag brukar säga att säkerhetssektorn ska ses som en del av den offentliga sektorn.

Säkerhet är den service som staten (eller någon annan struktur som anses lämplig) ska förse befolkningen med. För att förtroende ska uppstå krävs det att staten bygger sin service på de behov som befolkningen faktiskt har. Säkerhetsbehoven behöver således definieras utifrån kvinnors, mäns, flickors och pojkars individuella upplevelser.

En annan aspekt av att skapa förtroende handlar om representativitet. Är säkerhetssektorn representativ för det samhälle den verkar i? Speglar de som arbetar inom säkerhetssektorn hur samhället ser ut i övrigt? Här har de flesta länder, inklusive Sverige, mer kvar att göra. En tredje aspekt kan ha att göra med på vilket sätt som säkerhetsservicen levereras. Är det effektivt? Vilket bemötande ges till kvinnor, män, flickor och pojkar?

Listan av faktorer som påverkar förtroendet mellan säkerhetssektorn och enskilda individer kan naturligtvis göras lång, men jag vill återgå till det som jag och min 6-åring bevittnade. Att det är den här typen av möten som vi vill ska uppstå genom en reformprocess. Att det är fullkomligt naturligt för militären, eller andra aktörer inom säkerhetssektorn, att interagera med det övriga samhället, att kvinnor och män, flickor och pojkar ges möjlighet att möta och samtala med en representant från säkerhetssektorn. Att det är i den typ av möten som förtroende byggs. Och, att det är nyttigt att ibland få ta del av en 6-årings perspektiv för att se världen från en lite annan vinkel.