VAR

”The Sunrise kissed my Chrysalis–

And I stood up –and lived–”

–Emily Dickinson

I Ramallah blommar körsbärsträden, mandelträdens blomblad har redan börjat sin lugna resa mot jorden och en tillstymmelse till grön bebismandel syns i blommans kärna. Våren är här, med fågelsång i både palestinska och israeliska hjärtan.

De mörka vinterjackorna är bortglömda och vårens pastellpalett lockar leenden och lekfulla blickar.

På promenad genom campusområdet vid Birzeit-universitetet utanför Ramallah ser jag den nya generationen palestinier. Det är ett område som fullkomligt sjuder av kreativitet, framtidstro och längtan efter det liv deras föräldrar aldrig fått leva.

Den palestinska unga kvinnan som med sina tajta byxor, rosa skjorta, matchande hijab och noggrant pålagd makeup går med bestämda steg mot sin nästa lektion. De unga männen som med omtanke valt ut sina märkesjeans och trendiga solglasögon sitter på bänkar och skrattar flirtigt mot de förbipasserande tjejgängen som de kastar lekfulla blickar mot. Det här är livet. Det är vår.

Under mitt möte med juridiska fakulteten för universitetet berättar chefen för forskningsprogrammet att den framtid som många unga kvinnor möter när de kommer hem till sina familjer efter universitetsstudierna är den klassiska modersrollen. Hon skrattar när hon konstaterar att det är därför många av dem kommer tillbaka för att fortsätta med masterstudier.

Sysselsättningsnivån bland kvinnor på Västbanken är 17 procent. Trots hundratals miljoner i biståndspengar från världens olika länder för program som ska öka kvinnors ekonomiska självständighet, har andelen kvinnor i arbete legat på samma nivå i decennier.

När jag kör genom byar på Västbanken ser jag barn och vuxna möta våren på sin farstu. De sitter på trappan utanför huset och vinkar mot mig när jag kör förbi. Vid den israeliska checkpointen i Al Jib ser jag arbetarna som varje dag stämplas ut och in genom kofösargrinden för att få rätt att gå över till den andra sidan och arbeta i bosättningar i det som är innanför 1967 års gröna linje, men idag är ockuperat område av Israel.

När jag sitter i bilkön och väntar på att få att bli utsläppt från checkpointen möter jag de palestinska männens blickar genom bilglaset. De har arbetat hela dagen i en bosättning och har nu lyckats ta sig genom checkpointen för att påbörja färden hem. Deras slängkyssar möter min förvånade blick genom bilglasen.

Det är vår, och vi är alla människor. Vi vill alla lämna det gamla för att kunna födas in i det nya. Därför är Israel och Palestina fast i en evig vinterdvala. Med politiker och ekonomiska intressen som föredrar stiltje och status quo framför att låta de gamla maktstrukturerna kollapsa.

Det är naturens lag att livscykeln är liv, död, pånyttfödelse. Liv är rörelse, dynamik och förändring.

Våren är här i Palestina och Israel, oavsett om politikerna vill det eller inte. Och oavsett om de vill det eller inte slängs det kyssar, och ansikten vänds mot solens värmande strålar. Vår kärlek till livet är vad som får våra gäckande hjärtan att le.