FBA bildades 2002 och huvudkontoret har sedan dess legat på Sandö i Ångermanland. Med myndighetens uppdrag att bidra till fred, säkerhet och utveckling för människor i konfliktområden är Sandö en plats som kan lära oss mycket. Våren 1907 utspelade sig där de så kallade Sandökravallerna. Tack vare dem fick Sverige fria fackföreningar och den lilla ön blev en viktig plats för demokratiseringen av Sverige.

I den sista delen skriver Fredrik Öberg, medarbetare på FBA, om Sverige i en tid som inte är så avlägsen vår och som på flera sätt påminner om de konflikter som myndigheten arbetar med från Afghanistan till Colombia. Har du missat första delen kan du läsa den här.


 

Rättegången

Mellan 30 maj och 12 juli hölls tre rannsakningstillfällen. Bland de åtalade återstod sedan de tre fackliga ledarna Hallén, Gröndahl och Svanholm, som inte suttit häktade, samt Ero. Han hade släppts ur häktet, men är fortfarande åtalad för att ha anstiftat kravallerna.

Sandömännen efter frigivningen. Från vänster Fritz Ståhl, Henning Ståhl och Albert Sundin.

Sandömännen efter frigivningen. Från vänster Fritz Ståhl, Henning Ståhl och Albert Sundin.

Media rapporterar från rättegången. I borgerliga Hernösands-Posten ger signaturen Emte läsarna en bild av ”upprorledarne” Albert Sundin, bröderna Ståhl och Ero. Emte hette egentligen Mauritz Tennman och var folkskollärare. Han var känd för sin hårda propaganda mot den unga socialdemokratin. Emte menar att Albert ger ”intryck af något bryskt, fanatiskt och på samma gång okufligt själfsäkert. En våldsamt hänsynslös kraft andas ur de hastigt framstötta orden och påståendena, som vida mera ljuda som kommando-ord än som ångerfulla bekännelser”. Fritz beskrivs som oberörd: ”Sällan ser han bort åt åhörareplatserna, men då han gör det, verkar blicken något af rofdjur i hvila”. Hans bror Henning kommer något lindrigare undan, men anses ”när som helst färdig till ett pojkstreck”. Emte medger att Ero gör ett gott intryck, men han ”är minsann ingen vanlig ångermanländsk typ. Där han står inför dombordet, leende och trygg, vaken och slagfärdig, ger han intryck af spanjor, zigenare eller italienare”. Emte menar nämligen att ”det skönlockiga svarta håret, den bruna hyn och det svartmuskiga stubb-skägget säga omisskänligen att här är absolut säkert sydländskt blod med i farten, om ock de närsynta, ljusblå ögonen tala om nordisk inblandning i många led”. Idag skulle hans kloakjournalistik ha passat på Flashback eller Avpixlat.

12 juli faller dom i huvudmålet. Åklagaren menar att det är fråga om ett upplopp och att det är planerat av de fackliga ledarna. Försvaret nekar, men medger att de åtalade gjort sig skyldiga till brott mot annans frihet. Avsikten hade bara varit att förmå strejkbrytarna att lämna Sandö.

Efter tre timmar kommer domstolen fram till domslut. Albert Sundin och bröderna Ståhl fick åtta års straffarbete vardera för ”delaktighet i uppror”. Av de övriga döms 17 till olika straff mellan åtta års straffarbete och en månads fängelse. De tre fackliga ledarna frikänns efter hand under året. Ero frias först 6 april följande år.

Stridsfacklan

Stridsfacklan

Stridsfacklan.

Arbetarna uppfattade händelserna som så betydelsefulla, att de gjorde en särskild publikation
om 34 sidor, Stridsfacklan. Den gavs ut genom Ådalens Samorganistion, det fackliga samverkansorganet, med Ero som redaktör. De skrev att ”Vårt främsta motiv har varit att rädda undan glömska några minnen från kampens dagar”. En stor del av artiklarna är skrivna av de arbetare som deltagit
i föreningsrättsstriden. De berättar om konflikterna vid Dal och Sandö. Men här finns också bidrag av framträdande personer i arbetarrörelsen som ABF:s grundare Rickard Sandler, som senare blev både stats- och utrikesminister, och agitatorn Einar ”Texas” Ljungberg. Här finns också ett kort utdrag av Karl Marx. I texterna möter vi ett historiskt medvetande, det är en ny tid, världen håller på att förvandlas. Ero beskriver
det som ”strålarna av den nya dagens uppgående morgonsol”.

Avgörande för denna nya politiska medvetenhet var en kvinna, Kata Dalström. Hon är en av den svenska arbetarrörelsens mest kända agitatorer, därtill författare och nykterhetskämpe. Hon agiterade vid sågverken runt om i Ådalen och även motståndarna erkände hennes betydelse. Man talade om att det var Katas sådd som mognade under kravallerna. I den efterföljande debatten ställdes Kata mot Kempe. Arbetarna ansåg att Kempe bar skulden för kravallerna, eftersom det var han som orsakade föreningsrättsstriden. Eros dom över Kempe i Stridsfacklan är hård: ”Var denna händelse en frukt av Katas sådd eller en frukt av Seth Kempes? Fru D. hade sått vid alla sågverk i distriktet och frukten visade sig också i form av fackföreningar, men märk, det var endast vid Kempes verk denna ytterlighet uppenbarades. Men så var han också den enda som denna gång sökte trampa arbetarnas omutliga fria medborgarrätt, föreningsrätten, under fötterna”.

Efterspel

Under sommaren 1907 sker en förlikning mellan parterna i konflikten. I uppgörelsen bestäms bland annat att tvister skulle lösas genom obligatorisk skiljedom. Under tiden fick inte strejk, blockad eller lockout förekomma, alltså principen om arbetsfred. Arbetarna skulle ha rätt att tillhöra den fackförening de ville. Alla som arbetade på sågverken vid Dal och Sandö under konflikten skulle få behålla sina anställningar.

Einar Texas Ljungberg och Kata Dalström

Einar ”Texas” Ljungberg och Kata Dalström.

Militärbevakningen av Dal och Sandö upphör i början av juni. Senare drogs även polisbevakningen in. Men först i december lämnar de sista strejkbrytarna Sandö, och bråk förekommer fram till dess.

I slutet av december 1907 kommer Sandömålet upp i hovrätten. Domarna sänks för Fritz Ståhl och Albert Sundin till sju års fängelse, och Henning Ståhls straff sänktes till sex och ett halvt års straffarbete. Alla tre benådas 1912. Ero blir 1908 platsredaktör i Frånö för Nya Samhället, och ett par år senare utses han till en av dess ordinarie redaktörer. Tidningen lades ned förra vintern efter 115 års utgivning. Den var då landets äldsta socialdemokratiska tidning.

Att just Folke Bernadotteakademins huvudkontor ligger på Sandö är en händelse som ser ut som en tanke. Platsen Sandö har ett demokratiskt arv inristat i sitt DNA. Vad kunde vara mer klädsamt för en myndighet som vår?

Epilog

88 år efter Sandökravallerna sitter jag i min farfar Haralds kök på Kungsholmen. Pojken som kunde ha dränkts när hans far häktades har blivit en mycket gammal man. Det en gång mörka håret är nu kritvitt, ryggen är inte längre rak. Hans snälla ögon lyser och ett litet leende vilar över läpparna. Jag hade hört att hans far var journalist och ville veta mer. Jag är helt oförberedd på vad jag får höra.

– Han hette Erik Olof och skrev i Stridsfacklan och Nya Samhället.

Snabbt kommer ett tillägg:

– Polisen, Fredrik, dom tycker jag inte om.

Harald berättar att han alltid tar omvägar runt polishuset på Kungsholmen när han är ute och promenerar. Jag förstår inte riktigt vad jag hör. Hur kunde farfar ha något otalt med polisen? Han som var skötsamheten och laglydigheten själv? Sedan förklarar han kort:

– Polisen tog pappa.

Därefter tystnar han, slår bort blicken och ansiktet blir dystert. När samtalet väl fortsätter är ämnet ett annat.

En tid senare berättar jag för min pappa vad jag hört. Först förstår han ingenting, men plötsligt utbrister han:

– Jaså, det var därför han sa upp kontakten med grannen!

Grannen arbetade som polis. Han var ganska ung och hade erbjudit sig att hjälpa Harald med praktiska sysslor. Men så fort Harald hörde om grannens yrke ville han inte ha någon hjälp.

Farfar och jag talade aldrig mer om saken. Under årens lopp har jag läst allt jag hittat om Sandökravallerna. Men det var först i somras när jag läste Kristian Lundbergs bok En hemstad. Berättelsen om att färdas genom klassmörkret jag tror mig ha anat vad farfar upplevde där i köket. Lundberg skriver: ”En människa imploderar tillbaka till sin klass; oavsett vilken palatsliknande boning du har så lever du i detta rum, i denna ensamhet, i denna långsamma färd tillbaka”. Detta hände Harald den dagen han äntligen talade om vad han bevittnat. För ett ögonblick var han alldeles ensam i sin stora våning, för ett ögonblick blev han på nytt den livrädde arbetarpojken i Ådalen, för ett ögonblick var det åter 1907. Han hade aldrig talat om händelserna på Sandö. Att tiga blev hans glömska och flykt.

Det fanns varken kunskap om barnens trauma eller tid att bearbeta det. Kampen var ett livsnödvändigt allt. Föreningsrättsstriden och Sandökravallerna med sina hårda påföljder ledde till en större politisk medvetenhet hos arbetarna. I Stridsfacklan sammanfattar Ero deras nyvunna självbild, och samtidigt förebådar han det unga seklets politiska utveckling: ”Ehuru organisationen i Ådalen ännu är ett barn, jämfört med de gamla beprövade bataljonerna i södra delarna av landet, har den likväl förmått visa vad arbetare genom enighet och sammanslutning förmå samt varit stark nog att motstå de stormar som följde med den stora föreningsrättsstriden.”