Polisbilarnas sirener skär genom luften, helikoptrarnas rotorblad hörs på avstånd och varnings-sms:en flödar in på mobilen. Allt tyder på ett nytt terrordåd i Jerusalem. Mycket riktigt, snart kommer bekräftelsen: ytterligare en knivattack i Gamla staden, nära Damaskusporten – den andra för dagen – längs den vackra väg jag brukar gå till arbetet.

Det var i början av oktober 2015, men jag hade inte gått till jobbet den dagen. Jag hade nämligen precis inlett två månaders pappaledighet. Jag var inne i föräldraledighetsbubblan, 100 procent fokuserad på att ta hand om lilla Olivia, 6 månader gammal. Det var underbara dagar i det trygga hemmet: Olivia sov och åt, vi läste böcker och lekte, jag bytte blöjor och vaggade henne. Men utanför verkade världen ha blivit galen. Knivattack efter knivattack, försök till överkörningar, israeler som tog hämnd och av misstag attackerade andra judar. Kontrasten mellan min lilla idylliska värld och den stora, hårda världens verklighet kunde inte bli mer dramatisk.

Rädslan växte på Jerusalems gator. Vi läste på Facebook om hur en ung israelisk kvinna som tidigare hjälpt oss med Olivia nu undrade hur hon bäst skaffade vapen. Israeler oroade sig för att bli stuckna i ryggen, palestinier för att bli skjutna bara för att de såg farliga ut. Säkerheten kring vårt lokala restaurangstråk ökade från ingenting, till en civilklädd vakt, till fyra soldater med automatkarbiner på bara några dagar. Skulle jag våga gå ut med lilla Olivia i bärsele? Skulle jag misstänkas ha bombväst? Skulle jag tas för israelisk bosättare om jag gick i Gamla staden? Eller skulle jag bara råka vara på fel plats vid fel tid?

Min israeliska kollega i Tel Aviv avrådde mig från att gå ut med min dotter, min fru var också orolig. Men efter några dagars instängdhet valde jag ändå att ge mig ut.

Det var en bedårande dag, solen sken och fåglarna kvittrade. Jag gick längs den vackra skogbeklädda vägen ovanför den falskt klingande Peace Forest, bort mot Government House, högkvarter för FN-närvaron i regionen. Promenadstråket var ödsligt, jag gick med sinnena på helspänn. Tystnaden var total. Utsikten mot Gamla staden var utsökt. Men bortanför Klippmosken och Tempelberget skymtade jag rök och i skyn såg jag övervakningsballongerna vaka över de palestinska områdena i östra Jerusalem.

Ingenting hände den dagen, eller någon av de gånger jag flanerade med Olivia, men var och varannan dag skedde nya attacker i andra delar av staden. Min pappaledighet under hösten 2015 sammanföll helt enkelt med det som kom att kallas knivarnas intifada av internationell press, terrorvågen av israeler och resningen av palestinier.

I skrivande stund har attackernas intensitet och frekvens klingat av något, men resultaten är tragiskt tydliga: ett trettiotal israeler och drygt 140 palestinier har dött i attacker och upplopp i dess kölvatten (enligt israeliska UD och palestinska hälsoministeriet). Hatet och rädslan ökar för varje incident. Israeler ser det som ytterligare tecken på palestinsk agitation, palestinier menar att israeliska polisen tar till övervåld och dödar ungdomar som inte utgör något hot.

Jag är nu åter i tjänst men jag känner fortfarande en viss olust att vandra genom Gamla staden. Det är ändå där många av attackerna ägt rum. De trånga, mörka gränderna, som jag tidigare promenerade bekymmerslöst genom, känns inte längre spännande på samma sätt, utan snarare hotfulla.

Situationen i det Heliga landet är alltså fortsatt svår. Vi är kanske längre än någonsin från en tvåstatslösning. Premiärminister Netanyahu talar om att det inte är aktuellt att göra några eftergifter i rådande läge. I Ramallah spekuleras än mer livligt om president Abbas långsiktiga planer. Men kvartettens arbete går vidare och har till och med vind i seglen i vissa viktiga initiativ, som utvecklingen av en gasledning in i Gaza samt förbättrade exportmöjligheter för palestinska företag via Allenby-övergången vid Jordanfloden (läs mer om vår strategi här).

Och de goda krafter som jag tidigare skrivit om ger inte upp kampen. Seeds of Peace, en amerikansk organisation som samlar hundratals unga israeler och palestinier varje sommar i Maine, planerar för nya läger 2016 och initiativ på marken i Jericho och Tel Aviv under våren. På sikt, allteftersom deras nära 6 000 alumner växer upp och ockuperar kommandohöjderna i de israeliska och palestinska samhällena – de äldsta är ju ännu bara 35 år – hoppas och tror jag på större förändringar. Människor som lärt känna den andra sidan från unga år bör ha helt andra förutsättningar att lösa en konflikt som i mångt och mycket bygger på avsaknad av förståelse för ”fiendens” narrativ.

Andra organisationer som Shades och Kids for Peace, som för samman yngre israeler och palestinier i Jerusalem, kämpar också vidare. I Gaza har IT-acceleratorn Gaza Sky Geeks lyckats med att bygga ett nätverk av unga, motiverade Gaza-bor som utvecklar start-ups och spännande mobilappar. Flera initiativ är på väg från utvecklings- till investeringsstadiet: en AirBnB-liknande app för att dela arbetsytor, en typ av TripAdvisor för muslimer i Europa, en hälsoapp för överviktiga i Gulfen och flera andra spännande applikationer.

Därtill är vi några som försöker bygga upp Seeds of Peace i Sverige. En amerikansk-israelisk-palestinsk delegation från Seeds besökte Stockholm i oktober och träffade representanter från UD, riksdagen, tankesmedjor, civila samhället, myndigheter och näringsliv. Intresset var stort och en styrgrupp har skapats. Nästa steg är förhoppningsvis ett evenemang i Almedalen, med israeliskt och palestinskt deltagande per videolänk. Kanske kan vi också skicka ett antal svenskar med palestinsk och judisk bakgrund till Maine redan denna sommar. Med Sveriges långa historia av konsensusbaserad konfliktlösning, starka stöd både för Israel och Palestina och en stor diaspora från Mellanöstern samt ett livskraftigt judiskt samfund, borde Sverige ha alla förutsättningar för den typen av verksamhet som Seeds erbjuder.

Fortsättning följer!