”Tobias, när jag lyssnade på mina kollegor insåg jag hur mycket vi har gemensamt, trots att vi kommer från olika trosuppfattningar och olika delar av Irak!”.

Den mustaschprydda mannen i 50-årsåldern som heter Mohammed tittar på mig med sina mörka, vänliga ögon och börjar skratta. Det är första dagen på FBA:s fältbaserade FN-utbildning i kommunikation och konfliktanalys i Erbil, Irak.

Jag sitter i ett stort fönsterlöst rum inne på FN-basen. Mohammed sitter till höger om mig i en stor cirkel tillsammans med 18 andra irakier. Alla med sina minnen och berättelser från decennier av diktatur, krig, ockupation och konflikt. Vi har just delat berättelser om varför vi alla valt att arbeta för fred och säkerhet. Jag har lyssnat på berättelser så starka och personliga att jag fått gåshud, känt sorg och förtvivlan men även känslan av hopp och förväntan. För två timmar sedan var vi alla främlingar. Vi var skeptiska, några till och med misstänksamma mot varandra. Nu delar vi något. Det är påtaglig hur stämningen i salen förändrats.

Det finns något väldigt kraftfullt, nästan elektriskt, i att få tillfälle och utrymme att dela med sig av sin personliga berättelse i ett sammanhang där personer lyssnar och försöker förstå. Jag tror att kraften kommer ifrån det positiva vi känner när vi upptäcker att vi delar något med en människa från ett annat land, en annan kultur, och en annan religion. Vi växer som människor. Vår rädsla och oro för olikhet minskar.

Det är fem dagar sedan den Islamiska staten (IS) utförde de förfärliga terrorattackerna i Paris. I Sverige har Säpo höjt hotnivån till fyra på en femgradig skala. En ung irakisk man har arresterats i Boliden misstänkt för förberedelse till terrorattentat[1]. Oro, rädsla och misstänksamhet tycks slå rot i vårt samhälle och i rådande flyktingkris finns en tydlig risk att avståndet mellan ett odefinierat ”vi” och ett ännu mer löst definierat ”dom” ökar.

”Vi spelar IS i händerna” tänker jag efter en snabb titt på nyhetsflödet i min telefon, där jag ser att Frankrikes president lovar att slå ännu hårdare militärt mot terrorister.

Men är lösningen på det här problemet upptrappade luftanfall mot försörjningsvägar och terroristbaser?

Det kan kanske bidra till att terrororganisationer tillfälligt försvagas. Jag är dock övertygad om att den långsiktiga lösningen ligger i skapandet av starka relationer mellan människor från olika länder, kulturer och religioner. Minskar vi det fysiska och psykiska avståndet mellan människor så minskar vi också exkludering och rädsla, två grundläggande saker som terrorgrupper livnär sig på.

Det positiva är att detta inte är speciellt svårt. Cirkeln av irakier här i Erbil är ett bevis på detta. Det handlar om något väldigt basalt, nämligen att lyssna och försöka förstå en annan människa. Det är inte heller speciellt dyrt. Det är dock tidskrävande och utmanande, då vi som lyssnar måste försöka förstå utifrån en persons egna berättelser, inte baserat på våra förutfattade föreställningar.

Mannen till höger om mig lutar sig närmare och säger: ”Det är tur att vi börjar försöka förstå varandra, för här i Irak är situationen så komplicerad att inte ens gud vet vad han ska göra!”.

[1] Kort efter att texten skrevs avskrevs alla misstankar mot mannen.