Ni vet saker man vet, men liksom ändå inte riktigt inser. Ibland skramlar det helt enkelt lite extra när den berömda polletten ramlar ner. Vilket den gjorde för mig häromdagen, om en så grundläggande sak som de mänskliga rättigheterna.

De mänskliga rättigheterna är fundamentet för all modern och demokratisk samhällsstyrning, de ligger till grund för hur vi organiserar allt från skolgång till vårt rättssystem – alla ska ha rätt till utbildning, och behandlas lika inför lagen. De mänskliga rättigheterna ger alla rätt att söka politisk asyl i ett annat land.

Grunden för detta är att alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter.

Det är så självklart för oss att det är svårt att tänka sig något annat. Skulle vissa grupper av människor vara mindre värda, och därmed inte få tillgång till vissa samhälleliga tjänster? Skulle andra grupper vara överlägsna övriga, och få fördelar p.g.a. detta?

Vi minns förstås upprinnelsen till de mänskliga rättigheterna: den franska revolutionen och den amerikanska självständighetsförklaringen i slutet av 1700-talet. Detta skedde i en omvärld där människor delades in i samhällsklasser och deras värde och möjligheter bedömdes därefter, där slaveri var normaliserat, och där man ansåg att människor kunde delas in i raser, hierarkiseras, och att åtskillnader därför var befogade.

En värld som hade fel, har jag tänkt. Som ännu inte hade förstått att alla människor har samma värde, är hur jag – åtminstone implicit – sammanfattat det. Jag har också tänkt att vi idag har kommit längre och insett hur det (objektivt) står till, nämligen att alla människor har lika värde.

Men just nu läser jag boken Sapiens, av Yuval Noah Harari, som på 400 sidor sammanfattar människans historia från jägare-samlare till den vetenskapliga och industriella revolutionen. En betydande del handlar om hur den kognitiva revolutionen skapade förutsättningar för människor att samlas kring kollektiva föreställningar, om samhörighet, trosuppfattningar, samhällssystem. Föreställningar, d.v.s. myter. Och mänskligheten har naturligtvis sett många sådana komma och gå genom tiden. De som vunnit framgång är de som uppfattats som övertygande och fått många anhängare.

Det är här polletten ramlade ner för mig, jag insåg det jag egentligen vet: de mänskliga rättigheterna är inte objektiva och absoluta, de existerar inte utanför vår föreställning. Det är inte en högre sanning vi upptäckt utan bara en del av vår föreställningsvärld – en myt som vi kommit överens om och tror på i så stor utsträckning att det är lätt att ta det för en objektiv sanning.

Jag är högst medveten om att det låter naivt, men de mänskliga rättigheterna är så fundamentalt ingjutna i min världsbild och när jag började tänka på dem som en överenskommelse kändes de med ens så mycket skörare.

De mänskliga rättigheterna antogs tre år efter FN:s grundande 1945. Det var ett historiskt tillfälle då mänskligheten samlades kring föreställningen om människors lika värde, därför att det historiska alternativet fått så förödande konsekvenser: koloniseringens många baksidor, slaveri, rasism, nazism, förintelsen.

Lång tid förflöt mellan den franska revolutionen 1789 och FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna 1948, och sanningen är att kampen kring föreställningen om människors lika värde pågår än idag. Bevis för det ser vi i tidningarna varje dag. Offren för krig där grupper aktivt dehumaniseras, där summariska avrättningar och övergrepp mot civila begås systematiskt. Flyktingarna på de överfyllda båtarna och vid gränsövergångarna i Europa. Uppgifterna om att förbluffande många fortfarande tror att mänskligheten kan delas in i raser.

Idag, 70 år efter FN:s grundande, är de mänskliga rättigheterna mer aktuella än någonsin. I praktiken utmanas vår kollektiva föreställning varje dag av handlingar (och uteblivna handlingar) och dess konsekvenser. I många situationer är de mänskliga rättigheterna också öppet ifrågasatta.

Det är ingen objektiv sanning att alla människor är lika värda, det är något vi kollektivt valt att hålla för sant. Polletten skramlar så högt eftersom det smärtar mig att se det som en myt. För jag har svårt att känna att jag bara tror på mänskliga rättigheter, för mig är de grunden för hur världen måste organiseras, alla andra alternativ är otänkbara.

Samtidigt, om de mänskliga rättigheterna ses som en föreställning som dagligen ifrågasätts och utmanas, skulle kanske försvaret kännas mer angeläget och ta sig starkare uttryck? I alla fall om vi verkligen tror på dess sanning så starkt som jag tror att vi gör.

Läs mer!

Ett sätt som FBA arbetar med de mänskliga rättigheterna är att följa inriktningen att allt svenskt bistånd ska präglas av ett integrerat rättighetsperspektiv. Att tillse detta är en del av arbetet när FBA breddar sitt bilaterala långsiktiga engagemang, bl.a. i Kongo.