För lite drygt två månader sedan, efter att ha släpat två stora resväskor uppför de fem trapporna utan hiss, låste jag upp dörren till min lilla lägenhet vid Roslagstull i Stockholm. Jag ställde ner väskorna i hallen, tittade mig omkring, tog ett djupt andetag och tänkte ”så var man hemma igen!”

Lägenheten såg i stort sätt ut på samma sätt som den gjorde när jag lämnade Sverige i maj 2009. Hålen i väggen bredvid spisen fanns kvar, resultatet av ett illa avvägt beslut att sätta upp en knivmagnet utan kunskap, plugg, samt med en tumme välplacerad mitt i handen. Min gamla säng, bokhylla och TV stod där i rummet precis som de gjorde när jag låste dörren innan avfärd mot Georgien. Det luktade till och med på samma sätt. Halvt paralyserad stod jag där med en känsla av att jag, trots lite drygt sex år i tre olika länder, bara varit nere på ICA för att köpa mjölk.

EUMM i Georgien blev min första mission. Jag har sedan dess hunnit med att arbeta i EULEX-missionen i Kosovo samt de senast tre åren som konfliktlösnings- och medlingsspecialist i Demokratiska republiken Kongo. Tiden har gått fort. Jag har gift mig och blivit morbror. Intryck från möten med människor och nya kulturer har lett till att jag utvecklats både professionellt och som person.

Samtidigt så har längtan efter min familj, mina vänner och en mer bekväm livsstil ständigt gjort sig påmind under min tid i fält. Nya kulturer, mat- och arbetsvanor ger till en början endorfinkickar. Men efter ett tag har många av dessa blivit källor till både frustration och stress. Det har då känts tryggt att ha ett hem i Sverige dit jag kunnat återvända. Ett hem som jag känner innantill, där jag inte behöver känna mig som en främling.

Men när jag stod där i min hall insåg jag att det egentligen bara är i min lägenhet som tiden stått stilla. Mycket har förändrats även här hemma. Vänner har träffat nya partners, flyttat från staden och i vissa fall skaffat flera barn. Allt detta är naturligtvis jätteroligt, jag var bara inte beredd på det och ska ärligt erkänna att jag till att börja med kände mig lite vilsen.

Trots detta så kände jag mig till en början väldigt glad över att vara hemma och att beslutet att återvända hem var det rätta. Jag fick nya endorfinkickar i och med att jag kunde äta det jag ville, spendera en massa tid med vänner och familj, vandra på gatorna, ta tunnelbanan, bussen eller en taxi till en bio och lita på elförsörjningen.

Men när euforin lagt sig och kickarna över att leva i ett utvecklat demokratiskt samhälle avtagit så tilltog saknaden efter den livsstil som jag haft, efter det arbete och alla de kollegor och vänner som jag lärt känna ute i världen. En känsla av att tillhöra två världar började infinna sig och det var inte helt lätt att reda ut i vilken värld jag ville leva.

Så hur gör man för att inte bli alltför vilsen?

Inför mina missioner så har jag genomgått olika utbildningar för att i bästa möjliga mån förberedas för alla utmaningar som väntar ute i fält. Vardagsrutiner, fysisk träning, begränsad alkoholkonsumtion och vikten av att känna sig trygg och tillfreds i sitt hem har framhållits som viktigt för att kunna hantera alla den stress som det innebär att leva och arbeta i en främmande kultur i ett okänt land. Jag har alltid försökt följa dessa tips och tror att det har bidragit till att jag trivts med att vara ute så pass länge.

Så det var kanske inte så konstigt att jag några veckor efter hemkomsten började applicera dessa missionsråd på min vardag här hemma. Jag skaffade mig ett gymkort och började träna regelbundet, jag umgicks med mina vänner men drog ner på konsumtionen av alkohol och jag fokuserade på att skapa en trygg och behaglig atmosfär hemma i min lägenhet. Det hjälpte!

Jag har till och med börjat tänka på om det där katastrofala knivmagnetsmisslyckandet skulle till att åtgärdas. Dock har min självinsikt ökat, så några egna byggnads- och hantverksprojekt blir det inte tal om.