”Jag önskar jag inte behövde hålla på med den här sjalen”, sa min kvinnliga afghanska kollega när jag kom ut från toaletten och såg henne försöka sätta på sjalen så att den inte skulle avslöja för mycket hår. Hon fick mig att skratta med henne och vi delade en känsla av uppgivenhet inför alla krav som ställs på kvinnor framför spegeln på toalettrummet på EUPOL:s skyddade område i Kabul.

Jag tänker tillbaka på de afghanska kvinnorna som stal mitt hjärta när jag sitter på möten i Ramallah med justitiedepartementet för att diskutera Palestinas lagförslag ”skydd mot familjevåld”. De afghanska kvinnliga åklagare som inte får lämna åklagarmyndigheten utan sin manliga chefs tillstånd, vilket de sällan får. Idag jobbar jag i en miljö i Palestina som är långt mer progressiv för kvinnor än i Afghanistan. Samtidigt är problemen desamma.

Runt 30 kvinnor mördas av sin man varje år i Palestina, rapporterar UN Women. Ett tiotal kvinnor rapporteras begå självmord på grund av psykologiskt och fysiskt våld som de utsätts för av sin man och sina familjer. Cirka 70 mordförsök sker mot kvinnor och 40 procent av palestinska kvinnor rapporterar att deras män har varit våldsamma mot dem.

Mäns våld mot kvinnor är ett överhängande problem, men i en politiskt känslig miljö blir denna fråga sekundär. Israels ockupation av Västbanken och Gaza påverkar alla palestiniers liv på alla plan. Inte nog med att rättsväsendet är mycket svagt på grund den långtgående ockupationen som innebär att den ekonomiska utvecklingen strypts. Det är också så att Israel som ockupationsmakt kontrollerar alla skatteintäkter från Västbanken och därmed kan bestämma sig för att inte betala ut löner till statligt anställda när den politiska lusten faller på, som när Palestina blev medlem av Internationella brottmålsdomstolen, och inte förrän nu har pengarna betalats ut.

Miljön som vi diskuterar kvinnoförtryck i kan kännas förlamad av den dominerande frågan om Israels ockupation som har pågått i över ett halvt decennium. Det sägs vara en politiskt känslig fråga som vi bör passa oss för att lyfta. Det sägs vara en fråga av sådan art att den kan förstöra politiska relationer. Men när kvinnor inte ens är representerade i de fredssamtal som har pågått mellan Israel och Palestina så återstår mycket att göra. Inte bara Israel bär ett ansvar för kvinnornas situation i regionen, utan också Palestina.

Vi vet att kvinnors inflytande i säkerhetsfrågor inte bara är viktigt, utan avgörande för en stats utveckling på alla plan. Forskaren Valerie M. Hudson publicerade 2012, den nu omtalade rapporten som visar att ju mer våldsam en stat och dess medborgare är mot kvinnor desto mer sannolikt är det att staten och medborgarna har ett våldsamt beteende överhuvudtaget. Hudson menar att den bästa mätaren av en stats intention att skapa fred är inte dess ekonomiska och demokratiska utveckling utan hur väl kvinnor behandlas.

Prominenta kvinnor såsom Mary Robinson, Ellen Johnson Sirleaf, Eleanor Roosevelt, med flera, länge har arbetat på alla nivåer i samhället för att avancera mänsklighetens utveckling, inte minst för fred och säkerhet i världen. Det är bland annat genom deras ansträngningar som vi har sett att vapen inte löser konflikter, utan det är genom en värld där de etablerade politiska maktspelen måste ge vika för empati som vi kan börja se lösningar.

När Dalai Lama uttalade orden ”världen kommer att räddas av den västerländska kvinnan”, 2009, möttes han av en talande tystnad. Den västerländska kvinnan har haft tid att leva i fred och ekonomiskt välstånd länge. Vi vill nu ge tillbaka till våra systrar i länder som har levt länge i fattigdom, så att de också kan få åtnjuta alla mänskliga rättigheter. Det är där hoppet frodas i denna oroliga tid som vi nu lever i.