”Jag är så deprimerad. Jag förstår inte hur folket kunde rösta så här. Oavsett ideologi, har man en dålig VD så måste man ersätta honom.”

Det var två dagar efter det israeliska valet den 17 mars. Min granne var rejält besviken. Valresultatet kom som en chock i två vågor för honom och för många andra inom mitten-vänstern som hade hoppats på en ny regering. Först på valnatten, när den ledning som opinionsmätningarna talat om förbyttes i dött lopp mellan valets två största partier, premiärminister Benyamin ”Bibi” Netanyahus regeringsbärande högerparti Likud och Isaac Herzogs mitten-vänsterorienterade Zionist Bloc, en sammanslagning av det klassiska arbetarpartiet (Yitzak Rabins, Shimon Peres och Ehud Baraks parti) och Tzipi Livnis mindre parti Hatnua. Och sedan, när man vaknade på morgonen till en övertygande sex-mandatsseger för Likud. Resultatet innebär att ”Bibi” sitter kvar, förmodligen med en regering bestående av högerpartier och religiösa partier. Komplicerade koalitionsförhandlingar pågår fortfarande.

Men alla israeler var inte lika deppiga som min granne. Den unge Likudanhängaren som intervjuades på valvakan var påtagligt nöjd. Han påpekade att Likud kämpat i motvind, mot media, eliten, och omvärlden. För honom var resultatet inte på något sätt konstigt då israeler, i en vink till den gamla brittiske premiärministern Harold MacMillans ”You’ve never had it so good,” faktiskt aldrig mått bättre, i termer av BNP per capita och levnadsstandard.

Hans tes underströks i en artikel efter valet, där journalisten Sever Plocker i Yedioth Ahronoth (för övrigt en regeringskritisk tidning) lyfte fram ekonomiska faktorer som ledde till Netanyahus återval: under ”Bibis” sex år vid makten hade arbetslösheten och inflationen minskat, medan inkomsterna ökat. Även bland låginkomsttagare pekade statistiken på förbättrad materiell standard: ökat bilägande, ökad tillgång till mobiltelefoner och luftkonditionering samt ökad disponibel inkomst. Plocker hävdade att oppositionen istället borde skjutit in sig på försämrade relationer till omvärlden och den avstannade fredsprocessen mellan israeler och palestinier. Media hade annars stadigt skanderat att ”Bibi” var påtagligt svag på den socio-ekonomiska arenan, främst på grund av skenande hus- och levnadskostnader.

Fem dagar före valet låg Likud alltså pyrt till. Mätningarna talade om ett förestående regeringsskifte, i alla fall en möjlig koalition utan ”Bibi”. Det israeliska folket sades vara trött på premiärministern efter hans sex år i rad vid makten, och nio år totalt (Netanyahu var också regeringschef 1996-1999). Även inom Likud slipades knivarna. Men genom att gå åt höger och kannibalisera på de andra högerpartierna, främst Naftali Bennets Judiska hem, ta avstånd från en tvåstatslösning och skrämma väljarna under valdagen med att tala om ett högt valdeltagande bland de arabiska israelerna, lyckades ”Bibi” med konststycket att inte bara ta igen försprånget utan dessutom vinna stort.

Nejet till en palestinsk stat och det som bedömare betraktade som illa förtäckt främlingsfientlighet mot araber må ha räddat valsegern, men ledde till fördömanden från USA, trots att Netanyahu försökte distansera sig från dem direkt efter valet.

På palestinska sidan var reaktionerna efter valresultatet de väntade. Ledande politiker hävdade att nu hade Netanyahu minsann visat sitt sanna ansikte, hans uttalanden bevisade att han aldrig riktigt varit intresserad av en tvåstatslösning. Många oroades av tendenser till mer högerextremism, även om den israeliska högern faktiskt tappade lite i valet. Samtidigt gladdes man åt det arabiska partiets framgång, för första gången enat under en flagga.

Med tio partier invalda i Knesset, där inget parti fick mer än 24 procent, underströk resultatet också att Israel är och förblir världens kanske mest polariserade och splittrade samhälle. På en yta lika liten som Västra Götaland bor drygt 8 miljoner människor – judar, muslimer, kristna – med väsensskilda åsikter om religion, politik, ekonomi, om Israels gränser och Israels relation med palestinierna. Även bland landets judiska befolkning finns stora skillnader, mellan sekulära och ultra-ortodoxa, mellan sefardiska och askenasiska judar, och mellan dem med starka kopplingar till olika delar av världen, till exempel Ryssland, USA, Etiopien och arabvärlden. Dessa varierande identiteter präglar israelisk politik eftersom de olika partierna i hög grad representerar olika grupperingar och väldefinierade intressegrupper, som ultraortodoxa, rysktalande, eller arabiska israeler. Det gemensamma intresset får ofta stå tillbaka för gruppens särintresse.

Iranfrågan, som ”Bibi” lagt enorm energi på, var ständigt närvarande i valet och lär spela in i den fortsatta utvecklingen, särskilt i relationen till USA. Israel är mycket kritiskt till det föreslagna avtalet – ”Bibi” höll ju till och med tal i kongressen mitt under brinnande valrörelse, där han varnade för ett dåligt avtal mellan Iran och stormakterna. Analytiker talar om samspelet mellan Iran- och Palestinafrågan. Kan Israel gå med på ett ”svagare” Iranavtal och i gengäld möta mindre hårt tryck från USA kring eftergifter till palestinierna?

Rädslan för Iran bland vanliga israeliska medborgare klargjordes högst tydligt för några veckor sedan när min fru Ana, gravid i 41:a veckan, och jag satt i väntrummet till läkaren. Läkarsekreteraren sa halvt på skoj att barnet kanske inte ville komma ut av rädsla för Iran…

I skuggan av storpolitiken går kvartettens arbete vidare, inklusive mina egna ansträngningar att försöka bidra till billiga bostäder till palestinierna. Nyligen arrangerade vi en workshop i Hebron. Deltog gjorde borgmästaren, banker och andra viktiga intressenter, med målsättningen att skapa intresse och engagemang för billigare bostadsprojekt. Ett liknande evenemang äger rum i Nablus snart och förhoppningen är att konkreta projekt kan börja ta form under sommaren.

På bokfronten vill jag den här gången lyfta fram en historisk exposé över Storbritanniens och Frankrikes kamp om herravälde i Mellanöstern, A Line in the Sand av James Barr, som tar sin början vid det hemliga Sykes-Picot-avtalet 1916. Det är en fascinerande och läsvärd berättelse som utspelar sig i London, Paris, Jerusalem, Kairo, Beirut och runt om i regionen.

Under tiden väntar vi fortfarande på en ny israelisk regering och hur dess politik kommer se ut och påverka vägen framåt.