Det är tisdag eftermiddag. Jag sitter i en stor konferenssal på ett av de mer kända hotellen i Goma, huvudstaden i norra Kivuprovinsen i Demokratiska republiken Kongo. Salen är halvfull. Det är varmt och instängt. Ett femtiotal deltagare, alla män förutom en kvinnlig sekreterare, lyssnar rätt ointresserat på en man som presenterar förslag på vad som behöver göras för att förbättra säkerhetssituationen i ett av de många territorierna i provinsen.

Temat för dagen har varit dialog och konfliktlösning. Eller rättare sagt nödvändigheten av att återupprätta en traditionell konfliktlösningsstruktur, en så kallad baraza, i det konfliktdrabbade området. Konferensen organiseras av den provinsiella barazan ihop med den politiska avdelningen inom FN:s fredsbevarande operation i Kongo, Monusco.

I salen finns representanter för olika etniska grupper, det kongolesiska civilsamhället, den katolska och protestantiska kyrkan, internationella och lokala icke-statliga organisationer, FN-program, samt både lokala och nationella politiker. En rätt bra blandning, tänker jag, om man för ett ögonblick blundar för den totala avsaknaden av kvinnor.

Men alla verkar vara helt blasé. När man arbetar med fredsbyggande talas det ofta om vikten av deltagande. Människor som är direkt berörda av ett krig eller en konflikt måste få komma till tals och spela en aktiv roll i analys- och beslutsprocesser som rör deras egen framtid. Det blir allt viktigare för fredsbevarande missioner, FN-program, internationella icke-statliga organisationer och biståndsgivare att öka sin interaktion med människor som är direkt berörda av fredsbyggande program och projekt. Hur kommer det sig då att deltagarna på den här konferensen verkar vara så ointresserade?

Alla är ju här. Vi har diskuterat en konflikt som berör i stort sett samtliga deltagare. Ett förslag på konfliktlösningsstruktur har presenterats. Under en timme har vi getts utrymme att ställa frågor och ventilera eventuella spörsmål. Det enda som återstår är att fatta beslut om att återupprätta en lokal baraza, och att skriva under det sedvanliga dokumentet som sammanfattar dagens diskussion.

Jag vänder mig till min bordsgranne för att fråga vad han tycker om dagen. ”Som det brukar vara”, svarar han. Han heter Pacifique och representerar en av de etniska grupperna i provinsen. Han berättar att han har deltagit i en rad olika konferenser på samma tema men att han aldrig känt sig delaktig i någon process som verkar leda någonstans. ”Jag deltar mest för att det är viktigt att visa sig i sådana här sammanhang”, fortsätter han med ett leende på läpparna. Pacifique är nog inte ensam om att tycka så, tänker jag.

Under tre års tid har jag arbetat med konfliktlösning i Kongo. Jag har deltagit i ett otal konferenser likt denna. Välformulerade rekommendationer och förslag på hur konflikter bör lösas, baserade på detaljerade analyser, presenteras nästan varje vecka här i Goma. Men få är de gånger jag observerat att deltagarna verkligen engagerat sig. Varför, kan man undra.

Jag är övertygad om att det delvis grundar sig i att internationella och lokala fredsbyggande organisationer inte känner att de har råd eller tid att fokusera på själva processen. Organisationer behöver visa snabba, positiva resultat för att garantera fortsatt överlevnad. Biståndsgivare finansierar sällan projekt som är längre än två år, och ser sällan värdet i processen. Om lokalbefolkningen ska delta i en högre utsträckning, innebär det nästan alltid en längre och mer komplicerad process. Så i stället får det bli en snabb process, en rekommendation, en konferens.

Jag rycks ur min reflektion när deltagarna börjar applådera. Konferensen är över. Ytterligare ett engagemangsdokument är underskrivet. Organisatörerna ser lättade ut. Pacifique räcker fram handen och frågar om vi kommer att ses på konferensen nästa vecka. Vi skakar hand och jag svarar: ”Mais oui, on est ensemble n’est pas”.

Vi är ju här tillsammans, eller hur.