I en källarlokal på Tokyo Street i Ramallah satt jag för en vecka sedan och diskuterade valresultatet i Israel med mina kollegor. Den dagen kändes solljuset, som aldrig riktig når ända fram till kontorsfönstret, extra avlägset.

Vad händer nu när PLO, den palestinska befrielseorganisationen, deklarerat säkerhetssamarbetet med Israel som lönlöst samtidigt som den omvalda israeliska premiärministern Benjamin Netanyahu har förklarat att under hans mandatperiod ska en tvåstatslösning aldrig få se ljuset?

Så vi satt där med många frågor och få svar.

Samtidigt låg mina utskrivna rapporter om situationen i Palestina framför mig, rapporter som vittnar om ökat våld mot kvinnor i familjer. Varje år ökar antalet kvinnor som mördas av sin man, bror eller far. Och endast 2,5 procent av alla poliser i Palestina är kvinnor.

Hur arbetar vi med frågor om jämställdhet för ett folk i ett land, som fortfarande kämpar för att erkännas som ett folk och ett land?

I mitt sinne fanns fortfarande minnet av Afghanistan – ett land där kvinnor kan åtalas för att ha lämnat sitt hem utan medgivande från sin make.

En verklighet långt från Ramallahs gator där kvinnor rör sig fritt i det senaste modet och kör egna bilar. Palestinska kvinnoorganisationers långa historia av kamp mot Israels ockupation av Västbanken och mot kvinnoförtryck i sina egna städer talar sitt egna språk. Inte nog med att Västbanken hyser uppemot 70-talet organisationer som på olika sätt arbetar för kvinnors rättigheter, det finns även progressiva krafter som har påbörjat ett arbete för att medvetandegöra män om jämställdhet.

Jag träffade organisationen Sawa på deras kontor i Ramallah där jag fick höra om deras senaste projekt i Hebron. 15 män från olika delar av samhället – religiösa ledare, politiker, poliser och domare – utbildas i mäns våld mot kvinnor under 10 dagar för att sedan få i uppdrag att skapa mansforum i sina egna miljöer för att föra ordet vidare om vikten av att män arbetar mot våld mot kvinnor.

Det finns initiativ, drivkraft och inspiration kring kvinnors rättigheter och jämställdhet i Palestina som får andra arabländer att blekna i jämförelse.

Men hur kanaliserar vi då denna energi in i det palestinska rättsväsendet, för en hållbar framtid för det palestinska folket?

När den palestinska regeringen förra året antog de sju främsta konventionerna för mänskliga rättigheter, däribland konventionen mot diskriminering av kvinnor (CEDAW) utan reservation, ökade dessutom möjligheterna för kvinnors rättigheter att föras högre upp på den politiska agendan.

Tillbaka på mitt kontor i källarlokalen på Tokyo Street med rapporter och lagar utspridda på mitt bord hör jag filosofen Giordani Bruno uppmuntra mig med orden: ”Det är droppen som urholkar stenen, inte genom kraft, utan genom att ofta falla.”