Klippdomen från österrikiska hospisen i Gamal staden

”Jag ska åka till Ramallah på måndag”
”Vad sa du, ska du besöka Ramla?”
”Nej, Ramallah.”
”Ramallah? Vad är Ramallah? Var ligger det?”

Samtalet utspelade sig för några veckor sedan på en fest i Tel Aviv mellan en kollega till mig och en israelisk vän till honom. Min kollega skulle alltså på möte i Ramallah, centralort och de fakto huvudstad på Västbanken. Den israeliska vännen trodde han syftade på Ramla, en stad i Israel öster om Tel Aviv. Han hade aldrig hört talas om Ramallah, knappt 50 kilometer bort. Det hade lika gärna kunnat vara 5 000 kilometer bort.

Någon månad tidigare hade jag suttit i en taxi på väg till Tel Aviv. Med mig i bilen var en palestinsk bekant från Ramallah som för första gången i sitt liv skulle få besöka Tel Aviv. 36 år gammal hade han äntligen fått tillstånd att passera igenom gränskontrollen och resa in i Israel. Han var klart spänd, orolig över att något kunde gå fel men samtidigt fascinerad av allt han såg på vägen. Äntligen skulle han kanske få skåda Medelhavet.

Så här ser verkligheten ut 2015. Israeler och palestinier har i princip ingen kontakt med varandra. Palestinier har förtvivlat svårt att få inresetillstånd till Israel och de allra flesta israeler skulle aldrig komma på tanken att – och får inte – besöka de områden palestinierna huvudsakligen bor på (s.k. område A, från Osloavtalen). Den mur som separerar Västbanken från Israel omöjliggör i praktiken normala möten mellan de två folken. Visserligen kan israeler och palestinier träffas i Jerusalem (se min förra blogg), men det är ovanligt, givet att de bor och arbetar i olika delar av staden. Likaså finns självklart möjligheter för de 1,7 miljoner arabiska israelerna att lära känna judiska israeler, men i praktiken är det beskuret av bland annat olika skolsystem för olika befolkningsgrupper.

Konsekvensen är att okunskapen grasserar och fördomarna florerar ohejdat bland båda folken. De negativa bilderna dominerar: palestinier som stenkastande ungdomar och radikala, jihadistiska självmordsbombare; israeler som hårdföra soldater och aggressiva, markslukande bosättare. Med ”tydliga” motiv: palestinierna vill kasta israelerna i Medelhavet och isralerna avser ta över hela Västbanken. Det är inte underligt att det är svårt att skapa good will och förståelse, när man inte vet vem den på andra sidan är.

Förr i världen var det annorlunda. Då var ekonomierna och samhällena mycket mer integrerade. Israeler och palestinier arbetade med och kände varandra. De hade personliga relationer och var till och med vänner. En palestinsk kollega konstaterar att ”förut var vi palestinier alla VIP:s, för vi kunde ta bilen, åka till Gaza på morgonen, äta lunch i Tel Aviv, middag i Haifa, och sedan vara tillbaka på Västbanken på kvällen.” (Idag är det bara palestinska VIP:s, tex. höga tjänstemän och affärsmän, som får göra det). Israeliska vänner beskriver hur de brukade handla i Ramallah och Bethlehem, och besöka Jeriko och Nablus på helgerna.

Den nya generationen palestinier och israeler växer upp utan de kontakterna och referenserna. De känner inte varandra. Många israelers enda erfarenhet av palestinier är från militärtjänstgöringen på Västbanken. Dagens ungdomar, på båda sidorna, är politiskt mer extrema, mindre benägna att vilja kompromissa och förhandla.

Men. Som alltid finns det människor som tror att en bättre värld är möjlig. Som kämpar för en annan utveckling. Och, som skapar fora där israeler och palestinier kan träffas och umgås. En sådan organisation är Seeds of Peace, som driver sommarläger i Maine i USA, där hundratals unga israeler och palestinier får bo ihop i flera veckor varje år, och verkligen utmana föreställningarna om varandra. Sommaren i New England följs sedan upp med kurser och aktiviteter i Israel/Palestina, med målet att man ska hålla kontakten och på så sätt bidra till bättre relationer, och i förlängningen stärka förutsättninga för en varaktig fred. Nyligen hölls en sammankomst i Jordanien, vid Döda havet.

En annan heter Shades; den samlar israeler, palestinier och diplomater baserade i Israel/Palestina, med målsättningen att lära dem om förhandlingsteknik och samtidigt bygga broar. Jag har själv haft förmånen att delta under det senaste året. Det är ett beundransvärt projekt, som visar att samarbete och samexistens i högsta grad är möjligt. Men som en israelisk deltagare uttrycker det, ”Vi som deltar utgör inte ens en atom i en droppe i havet…”

Det finns även andra liknande organisationer. Ett problem är att de företrädesvis når de båda samhällenas eliter: välutbildade ungdomar och människor från övre medelklass, inte de mer extrema grupperingarna, som kanske bäst behöver exponeringen mot den andra sidan.

En annan utmaning är att många palestinier inte vill normalisera relationerna med Israel och dess medborgare tills en politisk lösning har uppnåtts. De menar att genom att samarbeta ekonomiskt, politiskt och kulturellt med Israel accepterar man den rådande ockupationen. Anti-normaliseringens kritiker hävdar, å andra sidan, att det skadar palestinierna mer eftersom de förlorar möjligheter till påverkan, inflytande och kontaktsskapande, som skulle underlätta arbetet för fred och ekonomisk utveckling.

En israelisk vän, som jobbar som filmproducent, beskriver hur svårt det är att göra gemensamma filmprojekt med kultursfären i Palestina. Han vill inget hellre än att tillsammans med palestinier skapa filmer som utmanar de rådande narrativen. Men så fort de får reda på att projektet drivs eller delfinansieras av en israel tappar palestinierna intresset.

Min egen arbetsplats, kvartettkontoret, är en av få institutioner där israeler och palestinier arbetar tillsammans som jämbördiga kollegor, sida vid sida, dag ut och dag in. Även andra organisationer, som EUPOL COPPS (EU:s insats för att stärka rättsstatsuppbyggnad och säkerhetssektorn i Palestina), för samman representanter från de två sidorna. Detta genom att exempelvis anordna workshops där israeliska och palestinska poliser träffas och diskuterar olika tekniska aspekter av polisarbete.

Jag inser att många decenniers konflikt och konfrontation inte kan passera spårlöst förbi. Historien har en skugga. Människor minns oförrätter. På båda sidor. Det går inte att glömma.

Men människan har också en förmåga att förlåta och försöka bygga en bättre framtid tillsammans. En framtid som oftast handlar om liknande saker: trygghet för ens familj och vänner, bra bostäder och jobb, och god utbildning för ungdomar.

För att en sådan framtid ska kunna bli verklighet måste man lära känna den andra sidan, tror jag. Jag känner mig lyckligt lottad som träffat relativt många israeler och palestinier, judar och muslimer och och kristna, runt om i det heliga landet. Det ger perspektiv, på livet, konflikten och vår gemensamma tillvaro.

Jag hoppas innerligt att fler israeler och palestinier så småningom också får den möjligheten. Annars känns vägen till fred mycket avlägsen.