protest

När jag sist skrev om läget i Kosovo i maj 2014 inväntade vi nyval och en regering med förmåga att genomföra viktiga säkerhetssektorreformer i landet. Mitt eget mål när jag började arbeta som FBA:s rådgivare till Kosovos säkerhetsrådssekretariat var att stödja utvecklingen av en nationell strategi med riktlinjer för en hållbar och balanserad utveckling av landets myndigheter och säkerhetsaktörer; en holistisk strategi för att säkra människans trygghet i samhället. Verkligheten blev dock lite mer komplicerad än så.

Parlamentsvalet i Kosovo ägde rum som planerat den 8 juni 2014. Som observatör såg jag flera exempel på en positiv demokratisk anda under valdagen, och en fungerande rösträkningsprocess i vallokalerna. Men även om själva valet internationellt anses vara ett framsteg för demokratin i Kosovo, blev efterföljderna mindre beundransvärda. Landets politiska partier grälade om valresultatet hela sex månader innan en kompromissregering med de två största partierna (PDK och LDK) kom på plats.

Orsakerna till grälen var många, men grundproblemet är landets svaga institutioner och vagheten i författningen, främst kring vem som får och inte får bilda koalition och regering efter ett val. Korruptionen som är inbäddad i de politiska partiernas förhållande till staten bidrog sannolikt också till den långa kampen mellan partierna för att få tillgång till makten. Det var en i synnerhet olycklig situation med tanke på behovet av politiska och ekonomiska reformer i Kosovo.

Nu, i början av 2015, har Kosovo äntligen fått en ny regering och ny premiärminister. Som rådgivare tar jag tillfället i akt att så aktivt som möjligt umgås med den nya regeringen och det internationella samfundet, och förespråka reformer inom säkerhetssektorn. Det handlar om att bygga institutioner som är starka nog att klara sig utan internationell hjälp i framtiden.

Tyvärr ersätts dock ofta ett politiskt problem med ett annat. Under de sista dagarna i januari skakades Pristina av kravaller och våld mellan protesterande och poliser, till en grad som inte skådats sedan självständighetsförklaringen 2008. Frustration över korruption, ekonomisk stagnation och arbetslöshet ligger i botten. Men protesterna startade efter en tvist om statligt övertagande av gruvverksamhet ägd av Serbien, och en kosovoserbisk ministers uttalande om albaner. Sedan dess har ministern avskedats, men missnöjet kokar fortfarande i landet och fler protester kan väntas. Det är ofta etniskt grundade tvistemål som får kosovoalbanerna att gå ut på gatan – den verkliga frustrationen rör ändå statens oförmåga att förbättra förhållandena för landets medborgare. Min egen arbetsplats i regeringsbyggnaden har krossade glasrutor och polisvakter i kravalluniform står utanför. Den nya regeringen går redan på knäna.

I denna situation kan man undra om det verkligen är vettigt att tro på säkerhetssektorreformer och utveckling. För min del förhåller jag mig fortfarande till strategin jag förespråkade i maj; att tänka långsiktigt men agera i det lilla varje dag, och odla personliga kontakter, tillit och engagemang. Och en rejäl nypa tålamod.