Israel

Det skulle aldrig hända i Sverige. Den unge palestinske mannen bakom disken i vår lokala köttaffär i Abu Tor berättar för oss att han studerar poesi – Shakespeare och Forster. Han säger att han även skriver poesi och frågar om vi vill lyssna på hans verk. Vi svarar jakande och han lämnar disken, kommer ut till oss och börjar läsa verser han författat. De handlar om klassiska arabiska teman: familjen, en faders förväntningar, väntan på regn, lockelser. Han avser åka till Kanada och studera vidare.

Det är mycket annat i Jerusalem som inte heller skulle ske eller finnas i Sverige. Terrorattacker med traktorer mot civila. Demoleringar av hus som tillhör släktingar till dem som begått brott. Områden som inte får vatten och el av kommunen. Områden där kvinnor inte får klä sig för utmanande. En mur som splittrar familjer och bostadskvarter. En tredjedel av befolkningen som bojkottar kommunalvalen.

Ja, Jerusalem är onekligen en underligt unik och fascinerande stad. En stad som är helig för de tre stora monoteistiska religionerna: islam, judendom och kristendom. Staden där de gamla judiska templen byggdes och sedan förstördes. Staden där Jesus avslutade sina dagar och korsfästes. Staden där profeten Muhammed företog sin himmelsfärd. al-Aqsamoskén, klagomuren och den heliga gravens kyrka.

Benjamin Disraeli, brittisk premiärminister på 1800-talet, överdrev kanske inte när han sa: ”The view of Jerusalem is the history of the world; it is more, it is the history of earth and of heaven.”

Så mycket religion och historia, krig och erövring. Bara under de senaste hundra åren har turkar (Osmanska riket, fram till 1917), britter (1917–1948), jordanier (som kontrollerade Västbanken och östra Jerusalem, 1948–1967) och israeler (sedan 1948) styrt över Jerusalem. Det känns som varje kvadratcentimeter har sin egen historia – och för många människor är det ju just så. Som svensk och sekulär är religionens ständiga närvaro det man mest reagerar över, oavsett om det handlar om kristna pilgrimer, ultra-ortodoxa judar eller djupt troende muslimer.

Jag påminns varje morgon om historiens vingslag när jag går till jobbet, och rör mig från väst till öst. Vi bor ett par stenkast från premiärminister Netanyahus residens, i Rehavia. Således börjar jag min vandring i hjärtat av det judiska, västra Jerusalem, där synagogorna och de olika judiska centren duggar tätt.

Jag promenerar ner längs Agron Street, förbi det amerikanska generalkonsulatet till höger och Independence Park till vänster. Parken är Jerusalems näst största och här ligger Lejongrottan, där kvarlevorna av troende ligger begravna, enligt judiska, muslimska och kristna legender.

Efter att ha passerat Mamilla, en relativt nybyggd shoppingarkad i bländande vit Jerusalemsten och ett av få ställen där palestinier från öst och israeliska judar från väst har naturliga kontaktytor, når jag det nordvästra hörnet av den gamla staden. Jag ser de vita murarna och New Gate, en av portarna in till Gamla staden. Sedan vandrar jag genom Mea Shearim, det mest kända ultra-ortodoxa området i Jerusalem, kanske i hela israel. I flera kvarter ser jag nästan bara de traditionellt klädda judarna, männen i svarta kostymer, vita skjortor och svarta hattar, kvinnorna i långa svarta kjolar, med hucklen kring huvudet.

Sedan korsar jag väg 60, gränsen mellan öst och väst, mellan Israel och ockuperad mark, och som tidigare var ingenmansland under den jordanska ockupationen av Västbanken. Idag är det en tungt trafikerad väg där även spårvagnen går. Och vips är jag som i en annan värld, nämligen östra Jerusalem, med dess palestinska, muslimska invånare. Arabiskan ersätter hebreiskan.

Jag möter slutet av huvudstråket Saladin Street, som fått namn efter den legendariske arabiske krigaren och ledaren Saladin, som erövrade Jerusalem 1187. På fredagar, inför fredagsbönen, och när säkerhetsläget är oroligt, står israelisk polis posterad här. Antalet polisbilar brukar skvallra om hur allvarligt läget är. Under förra sommarens Gazakrig kunde jag oftast räkna till ett tjugotal. Men nu, i skrivande stund, står bara någon eller några bilar uppställda.

Jag traskar förbi American Colony Hotel, ett klassiskt tillhåll för diplomater, affärsmän, journalister och spioner, och Shimon Hatzaddiks grav, dit en strid ström av ortodoxa judar vallfärdar varje dag. Till slut når jag Mount Scopus kullar, där kvartettkontoret ligger, bredvid Ambassador Hotel, ett annat känt hotell i östra Jerusalem, om än några snäpp under American Colony i kvalitet och tradition.

En kontrasternas promenad, som avspeglar spänningarna i denna delade stad. Många israeler kommer aldrig till östra Jerusalem, och många palestinier rör sig inte i de västra delarna av staden om de inte har jobb där. Jag påminns igen om att det är få förunnat att röra sig så obehindrat, från väst till öst och sedan tillbaka igen, utan att känna sig det minsta osäker.

En av mina och kvartettens arbetsuppgifter är att jobba för ekonomisk utveckling i östra Jerusalem, där arbetslösheten är högre och inkomsterna lägre än i väst. Det handlar om att förbättra turistinfrastrukturen, renovera hotell, öka bostadsbyggandet (det råder en enorm bostadsbrist; i Gamla staden bor exempelvis 40 000 palestinier i hus som är lämpade för 20 000) och öka investeringarna in i näringslivet.

Jerusalem är dessutom en av de stora politiska frågorna som måste lösas i ett eventuellt fredsavtal. Båda parterna ser det som sin huvudstad men israelerna vill ogärna dela staden. De israeliska bosättningar som byggts upp i och runt östra Jerusalem komplicerar en geografisk delning, men olika kreativa förslag till gränsdragningar har tagits fram. Situationen är inte olöslig men kräver politisk vilja och kompromisser från båda sidor.

Till sist ett ord om storpolitiken bortom Jerusalem: Israel laddar för val den 17 mars – jag såg fram emot en supervalvecka med ett eventuellt svenskt nyval fem dagar senare, men jag får hålla till godo med den israeliska valkampanjen som redan går på högvarv. Samtidigt har palestinierna ansökt om medlemskap i ICC, Internationella brottmålsdomstolen, och hoppas kunna använda den för att pressa israelerna. Jag återkommer med mer om valet och ICC i nästa rapport!

Och om ni vill förkovra er i Jerusalems långa historia är Simon Sebag Montefiores ”Jerusalem” rätt bok för er.