Strax innan jul möttes vi på min enhet för att diskutera de uppgifter som skulle färdigställas före, under samt efter jul- och nyårsledigheten. Det var en gedigen lista och vi låg redan efter tidsmässigt. Stämningen var låg. Vi var alla stressade och frustrerade. Resultatet blev därefter. Vi lämnade möteslokalen med en djupare känsla av frustration och stress, några även med ilska.

Under mötet observerade jag dock något intressant. Vi kämpade alla med att göra oss förstådda. Vi var alla så upptagna med att förklara vårt eget synsätt och våra egna idéer att vi inte hade tid, eller ens ork, att lyssna. Utifrån måste det hela ha förefallit ganska komiskt, en serie monologer runt ett mötesbord.

Alla pratar. Vissa pratar mycket mer än andra. Samtidigt upplever vi ofta att vi har svårt att förstå varandra, att kommunicera. Detta ställs ofta på sin spets i internationella missioner där människor från helt olika professionella, sociala och kulturella bakgrunder möts. Bara vetskapen om att deltagarna runt mötesbordet tänker, känner och agerar annorlunda på grund av sina bakgrunder kan skapa kommunikationsbarriärer som är svåra att överkomma. Dessutom försöker vi nå resultat på språk som alla inte behärskar fullt ut. Eller ännu värre, när några behärskar språket bättre än andra.

Jag tänker ofta, nästan omedvetet, att det gäller att göra sig förstådd. Men ju mer jag behöver koncentrera mig på hur jag för fram mitt budskap desto mindre orkar jag koncentrera mig på hur mina kollegor reagerar och vad de faktiskt säger.

Men vänta nu.

Om alla i möteslokalen försöker göra sig förstådda, är inte risken stor att ingen försöker förstå? Att döma av resultatet från vårt möte så är svaret ett rungade ja.

Vad är det då som gör att jag väljer att tala först och sen lyssna? För mig handlar det om att tillfredsställa ett av mina mest grundläggande behov: att bli sedd och erkänd för det jag presterar. Det gäller att de andra lyssnar annars kommer jag aldrig bli erkänd för det jag gör, ekar rösten inom mig.

Men i en multikulturell arbetsmiljö måste vi lyssna mycket mer aktivt på varandra. Här arbetar vi kanske med någon som inte delar vårt sätt att arbeta, eller vårt sätt att kommunicera. Nu gäller det att föröka förstå en annan person på riktigt, inte ta något för givet. Det tar tid, tid vi sällan tycker att vi kan avvara, speciellt inte då vi alltid tycks kämpa mot klockan.

Imorgon är det dags igen. Vi ska mötas för att diskutera den där listan. Jag kan ärligt erkänna att bara tanken på detta får mig att vilja ringa resebyrån, boka en biljett och flyga hem redan ikväll.

Men vänta nu.

Vad skulle hända om jag ändrade tillvägagångssätt? Om jag väljer att lyssna och försöka förstå först?