BILD

Hur sammanfattar man 15 månader i ett land där jag mestadels varit instängd på en bas? Till viss del med sorg. Sorg över att inte ha fått möjlighet av att se mer av detta fascinerande land. Sorg över förlorade kollegor. Tyvärr övervinner inte glädjen över nya kollegor och nära vänner sorgen över den oroväckande utveckling alla ser och fruktar.

Just fruktan sammanfattar stämningen i Kabul just nu. Valet av en ny president har tyvärr inte gett positiv energi. Det är inte oväntat att den väpnade motståndsrörelsen är väldigt aktiv när nästan all utländsk trupp drar sig ur landet. De vill visa att det är fruktan för dem som driver ut amerikanerna, och att de är en kraft att räkna med framöver. Gatorna är tommare, organisationer som FN, EU och Nato har väldigt begränsad rörlighet och även många civilsamhällesorganisationer ser över sina rutiner. Min magkänsla är att det blir jobbigt att åka hem och sätta sig på andra sidan, att läsa om attacker i media och undra om alla kollegor och vänner mår bra.

Bilden är inte särskilt ljus. I slutet av november beskrev The Economist hur det internationella samfundet har spenderat ofattbara en triljon dollar i Afghanistan sedan 2001, eller 30 000 dollar per invånare. Även om det nu går fler flickor i skola har något gått snett.

Tittar jag på EUPOL saknas kunskap om begrepp som hållbarhet och överlämning. Vi är duktiga genomförare, men har i princip aldrig konsulterat hur de idéer vi förespråkar passar in i den afghanska statsbudgeten, i utbildningskulturen, och i den kontext som råder med otroligt lågt förtroende för polisen. Inte minst på grund av utbredd korruption. Detta är inte unikt för EUPOL utan symptomatiskt när utvecklingsansvar har lagts över på organisationer som inte har vana av eller kunskap om hållbar utveckling. Militären har pumpat in pengar i små projekt för att, som man säger, vinna hearts and minds, men det har varit ett enormt misslyckande och ett stort slöseri med resurser.

Med detta sagt och trots många barnsjukdomar, politiserade processer och mycket byråkrati har jag inte blivit avskräckt att fortsätta arbeta inom EU. Jag tror verkligen att det civila benet av EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik kan bringa ett mervärde till det internationella samfundets samlade ansträngning inom säkerhetssektorreform och statsbyggnad. Men för att detta ska ske måste vi sluta återuppfinna hjulet och hitta en tydligare nisch gentemot i första hand militära insatser och FN. Och EU:s medlemsländer måste börja ställa tydligare krav på EU-institutionerna.

EUPOL har ett viktigt jobb att slutföra de kommande två åren och även om den afghanska polisen inte kommer att vara fullt fungerande har många nödvändiga frön såtts och vissa blommor börjat växa. Jag tror dock att nyckeln för EUPOL, liksom för andra europeiska civila krishanteringsinsatser, är att lämna sin militärinspirerade struktur och organisation bakom sig och lära från världens samlade erfarenheter på utvecklingsområdet – inte för att det fungerar perfekt men för att det är det bästa vi har.

Våra poliser och jurister ska inte arbeta här på samma sätt som i sina hemländer, utan dela med sig av kunskap. EUPOL har idag cirka 200 experter som arbetar med polisen och rättsväsendet i Afghanistan. Med rätt metoder och samarbete med andra internationella organisationer och aktörer, och med EU:s bistånd genom EU-kommissionen, finns en stor potential att bidra till en långsiktigt hållbar utveckling.

För egen del hoppas jag kunna komma tillbaka hit och uppleva detta land som jag sett alldeles för lite av. Jag hoppas att den internationella London-konferensen om Afghanistan som hölls nyligen inte bara innehöll tomma ord, utan att den politiska viljan och modet finns för att bryta nuvarande ineffektiva strukturer och lära av historien. Framför allt hoppas jag att mina kollegor inte har dött förgäves och att mina vänner som fortsätter EUPOL:s arbete kommer hem helskinnade. Jag orkar inte ens börja gå in på säkerheten för mina afghanska kollegor, som inte har möjligheten att åka hem till en säkerhet någon annanstans.