TOPP

Senast jag var på FBA:s utbildningscentrum på Sandö i Ångermanälven fick jag en påminnelse om hur svårt det ibland kan vara att nå ända fram.

När jag stod och plockade med mina föreläsningsanteckningar efter en session på en av FBA:s utbildningar för politiska rådgivare kom en av kursdeltagarna fram. Det var en ung man från ett annat land som under kursen gjort intryck av att vara både smart och ambitiös. Men när han närmar sig mig är han mest arg. Jättearg, visar det sig. ”Det är så tydligt vad det här går ut på”, börjar han. ”Ni vill bara klistra på oss era värderingar”.

Det tar några sekunder, men sedan förstår jag vad som gjort honom så upprörd. Det är den centrala plats genderdimensionen haft under vår introduktion. ”Europa håller på att dö”, fortsätter han. ”Demografiskt dör ni som en direkt konsekvens av att kvinnor arbetar istället för att föda barn.” Jag tar ett djupt andetag, förklarar att genderanalysen som används när vi formulerar policys – både internationella och nationella – har som syfte att synliggöra strukturer och mönster som hindrar att män och kvinnor har samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter. Men det syns tydligt att mina förklaringar inte hjälper.

Jag vet inte vad det är. Kanske för att han är så ung. Kanske för att han med stor sannolikhet kommer att tillhöra dem som styr landet han kommer ifrån i framtiden. Eller kanske vill jag bara bemöta ilskan. Hur som helst kan jag bara inte låta detta passera. Jag kan inte låta honom gå en FBA-utbildning med känslan att vi trycker ner något i halsen på honom. Jag kan inte låta honom slå för öronen så fort vi pratar om gender, om kvinnors och mäns lika rätt till livet.

Till lunchen söker jag upp honom igen. Jag ställer min lunchbricka bredvid hans och tvingar honom att möta min blick. ”Du vet”, säger jag, ”att det här inte handlar om åsikter utan om fakta”. Jag försöker resonera kring det vetenskapliga arbete som visar att genderperspektiv och kvinnors deltagande i det offentliga rummet i högsta grad påverkar fred, säkerhet och utveckling. Jag talar om Japan som har störst antal kvinnor som inte yrkesarbetar, och som trots det har en negativ befolkningskurva. Jag talar om Sverige där kvinnor deltar fullt ut i arbetslivet men ändå föder fler barn än kvinnor i de flesta andra europeiska länder. Han tuggar i sig salladsbuffén och argumenterar emot.

Jag söker upp honom med jämna mellanrum under hela veckan, vid fruktskålen, när vi tar en bensträckare, till frukosten. Resonerar, grälar och argumenterar för varför en föråldrad syn på kvinnors roll inte är framtiden, och hur det kommer att hämma utvecklingen av hans land. Ber honom se de långa linjerna. Han tycker jag är jobbig.

På avslutningsmiddagen hamnar jag av en slump bredvid honom. Stämningen är uppsluppen, det är sista kvällen och jag bestämmer mig för att släppa debatten just under denna middag. Efter många tal och många skratt reser sig de olika borden. Han ler för första gången, och säger: ”Imorgon reser jag tillbaka, och jag vill bara säga att jag håller fortfarande inte med dig. Men jag tar med mig några perspektiv.”

Och ibland får det vara tillräckligt. Det arbete vi gör inom FBA är oftast mycket komplicerat, komplext och utmanande. Våra utsända arbetar i tuffa miljöer med svåra frågor och det är inte alltid lätt att få gehör för det vi arbetar för. Därför tänker jag att vissa dagar får man nöja sig med om man lyckats förmedla perspektiv (och kanske till och med mildrat ilska).

Det är en ynnest att också få vara mottagare av nya perspektiv. Vi behöver lyssna, och då och då måste vi vara beredda att ompröva våra egna åsikter. Men i just det här fallet tror jag mig ha såväl argumenten som framtiden på min sida.