Gaza pic2 topp

Kvällen tisdagen den 8 juli. Klockan har precis passerat 22. VM-semifinalen Tyskland-Brasilien har just avslutats. Förnedringen är ett faktum, Tyskland har vunnit med 8-1. Segerrusiga tyskar firar på tv:n. Då ljuder sirenerna plötsligt och olycksbådande över Jerusalems mörka himmel. De varnar för annalkande raketanfall från Gaza. Kontrasten mellan den fredliga fotbollsfesten i Brasilien och Mellanösterns råa verklighet, där våldet talar sitt tydliga språk, kan inte bli starkare.

Snabbt springer vi ner till bottenvåningen, där husets alla invånare samlas under trappan (då vi bor i ett gammalt hus utan skyddsrum är det näst-bästa alternativet). Israelerna tar det ganska lugnt, och även min fru Ana, som genomled raketbeskjutningarna i november 2012, tar det ganska lugnt. Så därför kan väl också jag ta det ganska lugnt, tänker jag. Och efter några minuter är det över, raketerna har antingen missat befolkade områden eller skjutits ned av israeliska luftförsvarssystemet Iron Dome.

Två gånger till den veckan upprepades sekvensen. Varningssirener, följda av högljudda pang när raketerna sköts ned. Sedan lugnt. Men efter den första veckan drabbades inte Jerusalem något mer. Istället infann sig en kuslig tystnad, där såväl turister, israeler och palestinier lyste med sin frånvaro på Jerusalems gator.

Vi blev istället åskådare av en tredje akt i tragedin som är Gazakonflikten sedan 2007. Den utspelade sig i Tel Aviv och de israeliska gränsbyarna runt Gaza, där invånarna fick springa till skyddsrum flera gånger per dag, på flykt undan raketer. Och allra mest naturligtvis i själva Gaza, som blev föremål för flygattacker, beskjutning från havet och en markinvasion. När en bestående vapenvila (i skrivande stund, i alla fall) väl kommit på plats i slutet av augusti kunde resultatet av den blodiga sommaren summeras: drygt 2,100 döda och cirka 11,000 skadade palestinier i Gaza, 71 israeler döda och cirka 1,300 skadade.

På kontoret kunde jag på nära håll följa hur konflikten påverkade mina palestinska och israeliska kollegor. Hur oron för nära och kära, framför allt deras barn, oavsett om det var på en förskola i Tel Aviv eller vid en checkpoint i Ramallah, var ständigt närvarande. Hur de respektive samhällenas media förmedlade klassiskt ensidiga bilder av konflikten. Men även hur mina kollegor, trots det, uppvisade empati för den andra sidans situation.

Det var en deprimerande tid. Varje morgon kom en uppdatering från vår kollega inne i Gaza, med nya siffror om antalet döda och skadade, och nya bilder på förstörda byggnader. Aldrig under mitt professionella liv har jag känt mig så maktlös. Istället för att diskutera hur man kunde lösa konflikten en gång för alla – som under de USA-ledda fredssamtalen fram till april – handlade det nu istället om att försöka få stopp på våldet, och påbörja den långa, mödosamma vandringen tillbaka till förhandlingsbordet. Fast med ännu mindre tillit och tilltro än tidigare, med långt större återuppbyggnadsbehov i Gaza och med flera tusen döda.

Jag har hela mitt liv varit optimist och trott på att människor kan åstadkomma nästan vad som helst, givet rätt förhållanden. Så också vad gäller Israel-Palestinakonflikten. Men kriget i Gaza gjorde att jag under flera sommarveckor verkligen ifrågasatte vad som kunde uppnås i detta närmast eviga krigsliknande tillstånd. När så otroligt många, otroligt engagerade, otroligt kompetenta människor – biståndsarbetare, näringslivsföreträdare, diplomater, politiker, israeler, palestinier – inte når framgång trots gigantiska ansträngningar under dryga 20 år, måste man rannsaka sig själv.

Gaza pic1 mindreMen så kom så vapenvilan till sist och vi kunde alla börja arbetet med att bygga upp Gaza på nytt (igen). Människor ser återigen möjligheter. Och insikten infinner sig ånyo att om inte vi från länder som Sverige, med långa traditioner av fredlig konfliktlösning, kan uppbåda kraft och energi åt att försöka förbättra läget, kommer konflikten bestå i all evighet.

På kvartettkontoret har vi fokuserat mycket på hur ansträngningarna i Gaza måste sammankopplas med den investeringsplan för hela Västbanken och Gaza som jag tidigare beskrivit. Privatsektorn måste bli motorn i återuppbyggnaden. Dels för att skapa jobb, dels för att biståndspengarna knappast kommer räcka. Det handlar om jobb i jordbruk, IT, byggnad och tillverkningsindustri. Det finns stor potential i Gaza, såväl som på Västbanken, men den potentialen måste få syre, i det här fallet tillgång till marknader. I och med Kairokonferensen i början av oktober ser vi nu en väg framåt. Men det blir en lång och svår väg, som jag får anledning att återkomma till framöver.

Vad gäller boktips vill jag den här gången lyfta fram Avi Shlaims Lion of Jordan: The Life of King Hussein in War and Peace, en biografi om en man som i ett halvt århundrade närmast förkroppsligade Jordaniens öden. Fram träder bilden av ett fattigt, kargt land som gång på gång står vid ruinens brant men som klarar sig vidare, oftast på grund av, ibland trots, kungens insatser. Och, bilden av ett land som kommer ha en central roll i ett bestående fredsavtal.