bild nathalie 2 red

Aprilmånaden hade nyss börjat. Det var våra allra första dagar i Cherson, en gemytlig stad i södra Ukraina vid den magnifika och mytomspunna floden Dnipro. Staden ligger cirka 15 mil från den administrativa linje som numera håller isär halvön Krim från kontinentala Ukraina, liksom den skiljer familjer, vänner och vägar. Linjen kränker människors planer, valmöjligheter och rättigheter. Den orsakar frustration, vrede och allt fler skadade och mördade.

I början av april var vi bara fyra stycken i Cherson-teamet, sekunderade av våra respektive länder. Andra lika små team var på väg att etableras i nio andra städer ute i landet. Då, i april, rapporterade våra kollegor från Donetsk och Luhansk att inget särskilt hände där borta, vilket i dagens läge känns surrealistiskt.

Cherson-regionen ligger intill Krim, har en ansenlig mängd etniska minoriteter och utstrålar löften om inspirerande möten, tankeväckande slutsatser och spännande fältuppdrag.

Vi fortsatte köra söderut, mot linjen genom den säregna ukrainska stäppen. När vi hade två mil kvar till linjen började jag och mina kollegor få textmeddelanden från ”ett privat nummer”. ”Valet är ohederligt. Gå ej dit!”, stod det på ryska. Ingen var säker på huruvida ”Gå ej dit!” syftade på det kommande presidentvalet eller bara var ett sätt att avråda folk från att närma sig linjen. Alla blev vi dock övertygade om att vi skulle slutföra dagens uppdrag och fortsätta vidare. Det hade blivit tyst i bilen.

En kort stund senare ser vi en militär fältanläggning och lite längre bort en vägspärr. Vårt stora vita fordon ser knappast diskret ut och många ögon följde oss. Vi stannade bilen och klev ut.  En överste i fältuniform log glatt, hälsade på ukrainska att han hade anat att vi skulle hälsa på någon dag och bjöd in oss i det stora tältet.

Därinne på ett långt bord står tallrikar med salo (kryddat fläsksvål), ägg, sill, bröd, massor med inlagda tomater, vitlöksklyftor och gurkor. Vid bordet sitter ett par officerare och en rockstjärnelik präst. De välkomnar oss och bjuder på mat. Befälhavaren serverar kaffe och talar om situationen vid linjen, om de potentiella problemen kring norra Krimkanalen, den som alltid försett hela Krimhalvön med vatten.

Alla pratade ukrainska men växlade gärna till ryska när vi sa att tre av oss inte förstod språket. Prästen berättade att han driver ett välgörenhetsprojekt på begäran av befolkningen från Cherson och några mindre städer och byar i regionen; man samlar in pengar, cigaretter och mat.

Jag prisade de inlagda röda tomaterna som smakade ukrainsk jul, och befälhavaren berättade att grönsakerna kom från äldre damer som har ont om pengar men skänker det sista de har. ”Folk som inte föder sin egen armé riskerar att en dag få börja föda en främmande armé!”, hade en av damerna sagt argt och lämnat tomatburkarna och gått iväg. Befälhavaren vågade inte säga emot.

Efter mötet tas kameran fram och en gruppbild tas. Första kontakten är etablerad.  Prästen svischar iväg på sin motorcykel och vi kör ”hem” till Cherson. Alla vinkar. På hemvägen tänker vi på de unga soldaterna som talade engelska med oss, på vad som nu kommer att hända vid linjen, och på dessa tuffa äldre damer som så bestämt vill ta hand om sin egen armé. Det förblir tyst i bilen ändå fram till Cherson.

Foto: Nathalie Grant