guinea palm”Ingen här i Guinea-Bissau som är under 40 år har upplevt politisk stabilitet”, säger vår chaufför när vi kryssar med bilen mellan grisar som bökar runt i vägrenen. Vi passerar unga killar som spelar fotboll och kvinnor som säljer cashewnötter. Det som för oss i Europa blivit till ibland spektakulära tidningsrubriker om blodiga statskupper är vardagsmat för många av invånarna i det lilla västafrikanska landet vid Atlantkusten.

När vi reser ett par timmar österut från landets huvudstad Bissau, till den andra största staden Bafatá, pratar vi i bilen om utmaningar kopplade till den politiska inrikespolitiken, men även till den regionala kontexten.

Geografiskt tillhör Guinea-Bissau Västafrika, men kulturellt, språkligt och i viss mån även politiskt tillhör det även Samväldet av portugisiskspråkiga länder, tillsammans med bl.a. Brasilien, Portugal och Moçambique.

Guinea-Bissau blev en självständig republik 1973, efter att ha ingått i kolonin Portugisiska Guinea. Sedan dess har landets historia varit kantad av politisk turbulens, statskupper har avlöst varandra; den senaste kuppen ägde rum så sent som i april 2012. Men nu, den 13 april, ska landet gå till val och alla samtal vi har handlar om valen. Interimsregeringen som styrt landet senaste två åren ska ersättas. och på plats finns en valobservatörsstyrka från EU.

Under vårt besök i Guinea-Bissau exploderar ebolautbrottet i grannlandet Guinea-Conakry och viruset sprider sig till de omkringliggande länderna Sierra Leone och Liberia. Det är faktiskt med viss nervositet jag kliver ur bilen och skakar hand med representanter från de omkringliggande byarna.

Jag är i landet för att tillsammans med en kollega från det nederländska forskningsinstitutet Clingendael genomföra intervjuer med FN-personal från både den särskilda politiska mission som finns på plats, UNIOGBIS, och med UNDP, UNICEF, UN Women och UNODC. FBA genomför tillsammans med Clingendael och Stimson Center för närvarande en utvärdering av FN:s Global Focal Point för samordning inom polis, kriminalvård och rättstatsuppbyggnad och Guinea-Bissau är ett av de länder vi besöker under våren. Under vårt besök i det lokala fängelset hinner jag tänka både en och två gånger kring vad som ligger i begreppet mänsklig säkerhet.

I mitt dagliga värv på FBA fokuserar jag mest på de delar som berör rättvisa och frihet från våld och förtryck inom ramen för statsbyggnad, men där och då i Bafatá blev det tydligt att de delar av mänsklig säkerhet som berör hälsa, sjukvård, mat och ekonomiska förutsättningar att röra sig utgör en grundläggande faktor för överlevnad. När ett lands befolkning utsätts för ett så akut hot som ett virusutbrott, inser man hur skör den mänskliga säkerheten ibland är och hur viktigt det är med starka institutioner som står pall. Institutioner som kan agera snabbt och resolut för att säkerställa individens säkerhet och som kan erbjuda trygghet och skydd.

Tillgång till rent vatten och grundläggande sjukvård är lika viktigt som tillgång till rättvisa och skydd mot förtryck. Ofta talar man om hot mot den mänskliga säkerheten som en inrikes utmaning, men allt oftare rör det sig om en regional problematik. Det kan gälla gränsöverskridande fenomen såsom översvämningar, svältkatastrofer, vapensmuggling, organiserad brottslighet och trafficking. Och epidemier.

Guinea-Bissau verkar klara sig undan blödarfeberns vidriga grepp denna gång, men arbetet med att bygga upp en nationell polis och rättsstat som arbetar för såväl kvinnorna som säljer cashewnötter som pojkarna som spelar fotboll på Bissaus gator, fortsätter. Förhoppningsvis inom ramen för en demokratisk politisk stabilitet.