Tryckvågen kom från ingenstans och skakade om allt i sin väg. Den får taklampan att falla ner i huvudet samtidigt som rummet blir kolsvart. Basens varningssirener tjuter gällt medan vi springer mot skyddsbunkern.

Ett år tidigare. Skottlossning, den förvirrade folkhopen och flykten med livvakterna till den skottsäkra bilen. Kvar på marken ligger den amerikanske rådgivaren, skjuten till döds.

Sistlidne januari. De två inramade fotografierna på podiet, de vackra minnestalen och fältprästens predikan. Tankarna på kollegorna som tvingades betala det högsta priset för sitt arbete, som under hedersbetygelser fick skickas hem i varsin plåtkista.

*

När jag blickar tillbaka på min tid som medarbetare i EU:s polismission i Afghanistan utkristalliserar sig flera minnen när vi utsända ställts inför svåra prövningar, både personligt och professionellt. Prövningar som bottnar i den ytterst komplicerade säkerhetsmiljö som råder i Afghanistan.

I skrivande stund står vi inför en särskilt utmanande tid med presidentvalet den 5 april och talibanrörelsens planer på att försöka sabotera den pågående valrörelsen, utöver deras redan regelbundna och ofta spektakulära attacker genom åren. Följaktligen råder det därför en allvarlig hotbild mot valets kandidater, valarbetare, väljare, journalister och internationella organisationer.

En av dessa många internationella organisationer är vår EU-mission, EUPOL Afghanistan, där omkring 480 personer arbetar varav ett 30-tal svenskar som är utsända av Polisen, Folke Bernadotteakademin (FBA), samt Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap (MSB).

Jag är sedan två år utsänd av FBA och arbetar som rådgivare i mänskliga rättigheter vid EUPOL:s Kabulkontor. Det är ett uppdrag som innebär att jag och mina kollegor ger oss ut på vägarna nästan varje dag för att hålla möten och kurser med våra afghanska motparter på polisstationer och ministerier. Det hela förutsätter givetvis en god planering men kräver också skottsäkra bilar, skottsäker väst och beväpnade livvakter. Man kan fråga sig varför man utsätter sig för allt detta?

artbild

Det hade varit så mycket enklare för oss att dra ner på ambitionerna och stanna inne på det relativt säkra kontoret med säkerhetsproblematiken som en inte helt orimlig och accepterad ursäkt. Men nej, så ser det inte ut. Istället försöker mina kollegor alltid hitta alternativa och säkrare färdrutter. Extra personal kan tas med om det gör kursen eller mötet tryggare. Och när det behövs flyttar vi externa sammanträden till någon lugnare dag, men inga möten eller kurser slopas, alla genomförs förr eller senare. Problem, fördröjningar och frågetecken – visst, men det spelar ingen roll. Jobbet ska göras.

Det är när jag ser denna strävan och målmedvetenhet hos mina uppfinningsrika kollegor som jag fylls av värme och stolthet. För nog finns det en uppriktig vilja att inom ramen för den relativt korta och ofta oförutsägbara missionstid försöka göra en meningsfull insats för detta krigsdrabbade land, en vilja att lämna ett avtryck, ett bidrag. Även om det är riskabelt, även om vi på goda grunder skulle kunna sänka ambitionerna.

Det är när vi arbetar tillsammans med att flytta fram positionerna och på ett eller annat sätt hittar lösningar för att nå de övergripande missionsmålen som jag upplever de allra bästa dagarna som utsänd till EUPOL. Ju svårare utgångsläget är, desto större är tillfredsställelsen när vi äntligen lyckas.

Några alternativ till denna ”operationella envishet” finns egentligen inte. Vi är skyldiga våra stupade kollegor och alla de tusentals afghaner som omkommit genom åren att alltid försöka göra vårt bästa. Målbilden, ett tryggt och rättssäkert Afghanistan, får inte glida ur fokus.