Delegater från 57 länder- från Vladivostok till Vancouver- sitter i det stora mötesrummet på Hofburg i Wien. Jag – och mina FBA-kollegor – är där i samband med ett besök till OSSE. Det luktar papper, den tunga stoppande dörren öppnas och stängs ljudlöst när ytterligare en kostym lämnar eller stiger in i mötesrummet.

Det förberedda och i förväg välregisserade mötet får ett oväntat inslag när chefen för FN:s flyktingkommissariat UNHCR lägger ifrån sig sina talepunkter och pratar – som han säger – fritt från hjärtat. Vi har visserligen hört dem förut, siffrorna som har kantat nyhetssändningarna i månader: 2.5 miljoner syrier har lämnat sitt land som flyktingar och 6 miljoner beräknas ha drivits på flykt inom sitt eget lands gränser. Men även om fakta är välkända så lystrar de flesta i salen när UNCHR:s chef ger uttryck för den förtvivlan och frustration som vi egentligen alla känner inför inbördeskriget i Syrien: ”It”, säger han ”just breakes my heart”.

Det är lätt att glömma att för ett par år sedan var Syrien ett medelinkomstland, där barn gick i skolan, sjuka fick sjukvård, människor surfade in på Facebook som tidsfördriv och ungdomar, precis som i resten av världen, var uppslukade av datorspel. Nu har detta liv – för de allra flesta syrier – slagits i spillror och hälften av befolkningen är beroende av humanitär hjälp för att överhuvudtaget överleva.

 

Det finns de som inte tror på slagord, det finns de som suckar varje gång en eller annan politiker nämner FN:s säkerhetsrådsresolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet. Det finns de som tycker att det viktigaste i Syrien just nu inte är relationen mellan män och kvinnor, utan den mellan krig och fred. Kanske är det så.

Men trots detta är det svårt att bortse från just detta perspektiv när det kommer till Syrien. Vi har ett inbördeskrig som i första hand leds och utkämpas av män och vi har misslyckade fredsförhandlingar ledda av män och förhandlingsdelegationer bestående av – såvitt jag vet uteslutande – män från konfliktens olika parter. Samtidigt tar kvinnor och barn konsekvenserna av våldet; män liksom kvinnor flyr till släktingar, flyktingläger, till utlandet. Och allt detta sker nu, ett par timmars flygtur från Stockholm eller Wien.

Jag kan naturligtvis inte lova att det skulle gå annorlunda om vi bytte plats på kvinnor och män. Konflikten i Syrien är oresonlig, och kvinnor kan vara minst lika kompromisslösa som män. Men än sak är rätt säker: det skulle i alla fall inte gå sämre.

Jag är därför övertygad om att det borde varit fler kvinnor bland de förhandlare från den syriska regimen och den syriska oppositionen som under vintermånaderna utan framgång sökt hitta en väg ut ur återvändsgränden. Och jag är glad att Sverige genom utrikesdeklarationen, liksom andra som t.ex. EU, genom sina rådslutsatser, drivit denna syn.

Ibland riskerar vi att hamna långt från verkligheten. Vi som byråkrater kan fastna i pappersproduktion, policytänk eller drömma oss bort bland kostymklädda män i Wiens eleganta salar. Men då och då tränger sig verkligheten på, och då känns det bra att FBA har ett uppdrag att millimeter för millimeter försöka verka för att säkerhetsrådsresolution 1325 tas på allvar av alla.

För mig, för FBA, för Sverige är det en självklarhet att 50 procent av befolkningen ska vara delaktig i arbetet med att forma sitt lands framtid. Jag tittar på mina kollegor där vi sitter i Hofburg och hoppas innerligt att vi i framtiden inte tittar tillbaka på fredsprocessen i Syrien och med ett bristande hjärta konstaterar att kvinnors bidrag till en fredlig lösning inte fick plats runt bordet.

 

Foto och film från Save the Children UK