toppbild-Georgien

Foto: Aron Wängborg

Arbetet som fredsobservatör i Georgien är mångskiftande. Ibland tillbringar man en hel dag med att räkna georgiska militärjeepar eller ryska soldater, men oftast handlar det om att möta människor som på olika sätt har påverkats av konflikten. Det är genom att prata med, och framför allt lyssna på, människor som man får bäst information om stämningen och situationen på marken. Det är ju faktiskt människor – inte kanoner och stridsvagnar – som både skapar, lider av, och löser konflikter.

Både i Georgien, och i andra konfliktområden jag har arbetat i, är det mötena med människor som känns mest meningsfulla, men det är också då man känner sig mest maktlös. Ett möte med någon som har förlorat familjemedlemmar, hem och hopp är både frustrerande och hjärtslitande. Oftast har man inget att erbjuda förutom föga hoppingivande fraser om politiska lösningar och framtida fredssamtal i någon europeisk huvudstad långt, långt bort.

För någon vecka sedan var jag och några kollegor på patrull i en isolerad bergsby inte långt ifrån gränslinjen mot utbrytarregionen Sydossetien. Så många människor syntes inte till, men till slut stötte vi på två män i åttioårsåldern. Efter några inledande artighetsfraser och lite prat om livets väsentligheter som hälsa, familj, väder och vind frågade vi hur de drabbades av kriget 2008 och hur situationen är i dag. Det visar sig att de inte har så mycket att klaga på, livet går sin gilla gång, och det var minsann mycket värre under andra världskriget, då 80 personer från byn fick sätta livet till. Genast påminns man om en annan tid och en hårdare verklighet. Det senaste kriget, som för mig och mina kollegor är en dramatisk och tragisk konflikt, är för dessa män kanske bara en i raden av tragedier, och långt ifrån den värsta.

Andra möten är inte lika verbala, men minst lika minnesvärda. Någon dag senare var jag på patrull vid en rysk militärpostering på gränslinjen mot Sydossetien. I min kikare ser jag en rysk soldat med sin karakteristiska pälsmössa och Kalasjnikovautomatkarbin, ett vapen som man snabbt lär sig att känna igen i konfliktområden världen över. När han ser att jag tittar på honom hämtar han genast sin kikare för att titta tillbaka. Vi granskar varandra länge genom kikarna. När jag tar ner min kikare, tar han ner sin. När jag åter tar upp den gör han detsamma, och så håller det på under en halvtimme. Genom kikaren ser jag hans anletsdrag. Han är inte mycket yngre än mig, men det faktum att vi har fötts och växt upp i olika länder och formats av olika omständigheter gör att vi nu står här på olika sidor av en gränslinje. Tankarna går till det delade Berlin, som jag besökte första gången 1988. Trots att jag bara var åtta år gammal kommer jag ihåg känslan av att titta på de strama östtyska gränsvakterna på andra sidan muren. Nu står jag här vid en ny gränslinje. Tiden och platsen är en annan, men känslan är densamma.