Jag sitter på Sandö, inne i lektionssalen som bär Folke Bernadottes namn, tittar ut över snölandskapet och lyssnar på hur deltagarna på vår kurs i säkerhetssektorreform planerar en statsbyggande insats i det påhittade krigsdrabbade landet the Republic. Deltagarna pratar om vikten av samordning mellan de många olika expertisområden som en internationell insats utgör och hur utveckling hämmas av internt revirtänk. De pratar om hur polisen, militären, kriminalvården och tullen alla levererar en service till medborgarna de arbetar för och hur den enskilda individen i alla lägen ska stå i centrum. De pratar också klokt om tid och när man kan förvänta sig att se resultaten av det arbete man utfört. De pratar om hur lång tid det tar att bygga en stat. De talar om generationer.

Det är nu en dryg månad sedan jag återvände till Stockholm från Monrovia, Liberia. Under veckan som gått har jag tillsammans med kursdeltagarna på Sandö diskuterat vilka utmaningar säkerhetssektorn i bl.a. Liberia står inför. Det handlar om personal, material och infrastruktur. Det handlar om teknisk expertis, inklusivitet och representativitet. Det handlar om politik, ekonomi och makt.

Jag lämnar gruppdiskussionerna en liten stund och tar en kaffe med en kollega som arbetar i Libyen. Vi pratar om några av de utmaningar som den enskilda libyska individen just nu står inför och hur det internationella samfundet bäst kan stödja. Vi pratar om vikten av samordning. Vi pratar om myndigheters möjlighet till leverans av service. Vi pratar om politik, ekonomi och makt.

När jag åter befinner mig i the Republic inser jag hur lika men ändå olika de tre ländernas situation ser ut. Den politiska miljön, konfliktorsakerna och de ekonomiska förutsättningarna må skilja sig åt, men grundläggande principer för freds- och statsbyggande är desamma; individers tillgång till säkerhet, rättvisa och grundläggande ekonomiska förutsättningar för att ta några exempel. Det handlar om det sociala kontraktet mellan stat och individ.

En av kursdeltagarna avslutar genom att påpeka att resultaten av de insatser som görs i the Republic idag kanske inte går att se förrän långt efter att alla vi lämnat det lilla fiktiva landet och jag slås av hur viktigt det är med långsiktighet när det internationella samfundet erbjuder sitt stöd. Det handlar om att vässa de instrument som står till förfogande, där initialt stöd direkt efter en konflikt bör samsas med insatser till stöd för mångårigt hållbart institutionsbyggande.

Med de orden i bakhuvudet stänger vi planeringsböckerna för the Republic och tar med oss vunna insikter in i vårt verkliga, dagliga värv.