När jag skriver det här sitter jag på ett flyg mellan Stockholm och Wien. Jag är på väg till Amman, Jordanien, till en konferens som Sida ordnar, om fred, säkerhet och utveckling i Mellanöstern.

Jag älskar mitt jobb men jag hatar det här flyget. Det är samma flyg som jag tagit genom åren när jag har arbetat i fält. Flyget går oförskämt tidigt på morgonen för att man ska hinna med sin anslutning i Wien. 04.30 ringde klockan i morse. Då hade jag knappt somnat; jag som aldrig går och lägger mig före midnatt.

artbild-BerlinJag försöker sova men flygplansstolen är obekväm och precis när jag nickar till är det något som annonseras i högtalarna. Jag bläddrar igenom mina foton i telefonen. Det har varit en intressant höst.

I slutet av september höll Folke Bernadotteakademin (FBA) i sin årliga kurs i rättsstatsuppbyggnad (Rule of Law) utanför Berlin, i forna DDR. Det är snart 25 år sedan Berlinmuren föll, 25 år sedan Europa var uppdelat i öst och väst, avgränsat av en järnridå, och en mur som gick genom hela Berlin. Muren delade en kontinent, ett land, en stad, ett folk, och folkets familjer.

Vid Mauerminnesmärket i Berlin såg vi bilder på föräldrar som försökte lämna meddelande till sina barn på andra sidan gränsen. Vi läste om de som försökt fly och istället sköts till döds i ingenmanslandet mellan öst och väst. Det påminner oss om förintelsen och alla de judar som mördades under andra världskriget. Vi lämnar platsen under tystnad. Ingen av oss orkar prata just då.

Jag kommer såväl ihåg när muren föll. Glada studenter som dansade på Brandenburger Tor. Jag tänkte att det var början på en ny tid. Europa fick en ny klädnad. Fri rörlighet av person och varor över forna gränser. Det hackade lite i början men idag är Polen en av Europas snabbast växande ekonomier, och Östberlin är renoverat, hippt och dyrt att bo i.

artbild-JerusalemJag bläddrar vidare bland mina bilder. En annan mur tornar upp sig. Bilden är från Västbanken. FBA var där för att undersöka hur vi kan bidra till försoning, samt stödja uppbyggnaden av den palestinska säkerhets- och rättssektorn. På vägen till Ramallah, där bl.a. EUPOL COPPS, EU:s mission för stöd till polis- och rättssektorn, Justitieministeriet samt många viktiga konsulat ligger, blir muren verklighet. En åtta meter hög betongvägg med vakttorn reser sig framför oss. Chauffören blir nervös och säger åt mig att sluta fotografera. Muren är tänkt att avgränsa Västbanken från israeliska områden och bosättningar. Israeler kallar den för en ”säkerhetsbarriär”, palestinier kallar det för ”landstöld”.

Jag tänker att den här muren, precis som den i Berlin, hindrar fri rörlighet, till förfång för ekonomin, och är en tragedi för de som drabbas av den. Den hindrar människor på Västbanken från att besöka sina släktingar i Jerusalem när de vill, den hindrar palestinierna från att arbeta och studera där de vill. Och den separerar folk som annars skulle kunna ha nytta av varandra, hjälpa varandra och dra på varandras styrkor och fördelar.

Visst är det märkligt att man inte har lärt mer av historien.