Vi lever i en på många sätt motsägelsefull tid. Många globala utvecklingstrender går i rätt riktning, medan andra går åt motsatt håll. Utvärderingen av ”Millenniemålen” visar bl.a. att under de senaste årtiondena har de flesta länderna utvecklats i positiv riktning. Antalet demokratier har blivit fler. Medellivslängden har ökat, fattigdomen har minskat. Exempelvis har andelen människor som lever i extrem fattigdom halverats. Dessutom har fler människor fått tillgång till rent vatten och levnadsvillkoren i världens slumområden har förbättrats.

Samtidigt vet vi att utvecklingen skiljer sig mellan olika regioner och olika länder och framstegen når ofta inte världens mest utsatta människor. Idag lever fortfarande ca 1,5 miljarder människor i konfliktområden och sviktande stater. Inte en enda s.k. sviktande stat kommer att ha uppnått ett enda millenniemål 2015 med dagens utvecklingstakt. Världens fattiga finns i just sviktande stater som dessutom är drabbade av konflikter.

Tidigare i höst besökte jag Kenya och Etiopien. I Kenya stod Folke Bernadotteakademins försoningsarbete på dagordningen. Ett landsomfattande projekt som startade efter våldsamheterna som följde på valet 2007. Projektet driver vi tillsammans med den kenyanska försoningskommissionen (NCIC) och den sydafrikanska organisationen Institute for Justice and Reconciliation (IJR).

Varken Kenya eller Etiopien tillhör vad vi brukar kalla sviktande stater, men länderna har det gemensamt att de lider svårt av fattigdom, klasskillnader och korruption. En situation de har gemensamt med alltför många länder. Den självklara och berättigade frågan är därför naturligtvis vad göra för att vända utvecklingen i den här typen av länder.

why_nations_fail_4Nyligen läste jag med stor behållning boken ”Why nations fail – the origins of power, prosperity and poverty”. Boken är skriven av Daron Acemoglu (MIT) och James A. Robinson (Harvard University). Baserat på forskning försöker de två författarna att svara på frågan varför vissa nationer lyckas, och andra inte.

Författarna hävdar med bestämdhet att det är länder som haft förmågan att de senaste trehundra åren utveckla inkluderande politiska och ekonomiska institutioner som har lyckats skapa tillväxt och välstånd.

Inkluderande politiska och ekonomiska institutioner står i bjärt kontrast till vad författarna kallar för ”extractive” institutioner, institutioner som inte tjänar det allmännas bästa utan snarare motverkar utveckling och dränerar samhället på resurser.

En annan viktig förutsättning för tillväxt, utveckling och välstånd över tiden är förmågan till vad författarna kallar kreativ destruktion. Med detta avses förmågan att lägga gammal teknik och gamla lösningar bakom sig till förmån för ny teknik, nya lösningar och innovation. Baserat på denna teori finns det anledning att ifrågasätta Kinas förmåga att med dagens institutioner skapa långsiktig tillväxt. Men det är en annan fråga.

Av författarnas resonemang följer: Med inkluderande politiska och ekonomiska institutioner demokrati, utveckling och välstånd. Utan inkluderande politiska och ekonomiska institutioner motsatsen.

Vill du få en intressant läsupplevelse och en djupare förståelse för vad som skapar framgångsrika samhällen är min starka rekommendation läs boken!