Över 250 personer har hittills dödats i massdemonstrationerna mot regeringen som just nu skakar Irak. Medan jag följer de dystra nyheterna från mitt arbete på FBA:s kontor i Stockholm, tänker jag på en artikel av en forskare som jag läste redan för några år sedan med rubriken ”Den irakiska politiken är kliniskt död”. En mycket dramatisk titel – men inte överdriven med tanke på det då rådande läget i Mellanöstern, terrorgruppen IS framfart, och det internationella samfundets hjälplöshet inför utmaningarna.

Som historien brukar skrivas så invaderades Irak av USA år 2003, och Saddam Husseins regim föll. Men det blev ingen ny och välfungerande statsbildning. Irak är i dag ett av de mest korrupta länderna i världen. Den politiska, ekonomiska och militära makten är djupt fragmenterad.

Flera val har ägt rum sedan den amerikanska invasionen, men utmaningarna kvarstår. Klyftan mellan de som styr och folket är oerhört stor. Det instabila läget i Irak har möjliggjort för andra länder samt icke-statliga aktörer som miliser och religiösa företrädare att skaffa sig inflytande. Dessa aktörer spelar en destruktiv roll som hämmar Iraks utveckling.

Det råder inga tvivel om att Iraks unga befolkning har drabbats särskilt hårt av allt detta. De har växt upp efter den amerikanska invasionen, i en dysfunktionell stat som inte har kunnat leverera de mest basala samhällstjänsterna, arbeten eller säkerhet. De har förlorat vänner och familjemedlemmar i stridigheter. Deras uppväxt har genomsyrats av spänningar och hatretorik mellan olika etniska och religiösa grupper. De har växt upp i ett land där till och med huvudstaden tidvis varit uppdelad i olika zoner för olika grupper, och där människor som bott i ”fel” område tvingats fly.

Men är verkligen irakierna sekteristiska? Mitt svar på detta är ett klart nej. Sekterismen må ha cementerats i statsbildningen, men bland allmänheten finns en stor trötthet på detta. Det är inte viktigt för gemene man att veta om grannen är shia, sunni, mandeér, kurd eller kristen. Många irakier enas i ilskan över politiker som underblåser uppdelningen av människor, och över korruptionen och nepotismen bland dem med makt. De enas också i ilskan över andra länder och grupper som försöker blanda sig i Iraks angelägenheter. De kräver reella förändringar och att få leva värdiga liv.

I demonstrationerna som nu sköljer över Irak är många deltagare unga. En del av dem har protesterat förut,  och var en del av rörelsen som inför förra valet såg till att listorna över kandidater inte var sekteristiskt uppdelade.

Men förändringarna som skedde då var inte tillräckligt långtgående, och nu har gatorna i Bagdad och andra städers ånyo intagits av demonstranter. Irak är ett strategiskt välplacerat land, rikt på naturresurser och med en stor andel högutbildade bland befolkningen. Landet har potential att bli så mycket mer, vill demonstranterna säga.

Mitt i detta finns FBA. I slutet av september invigdes vårt fredsbyggarprogram i Irak. 23 unga kvinnor och män, utvalda för sitt engagemang i olika organisationer som verkar för fred i landet, samlades i Bagdad för den första kursveckan som fokuserade på dialog och medling som verktyg för fredsbyggande. Deltagarna kommer från olika grupper i det irakiska samhället, och vår ambition är att ge möjlighet för dem att mötas och ta del av varandras kontexter, utmaningar och förhoppningar, och på så vis motverka sekterismen. Vi vill förstås stärka deras kapacitet att verka för fred genom våra utbildningar, men vi vill också ge dem en chans till fördjupad förståelse inför varandra. Något som hela det irakiska samhället tycks törsta efter, och som den irakiska politiken behöver för att kunna återupplivas.