”Några mil från Luena stoppades vår kortege i en vägspärr av män med automatkarbiner. Spänningen var kännbar, men som fälttolk skickades jag fram för att förhandla. Jag bestämde mig för att lämna vapnen i bilen. Obeväpnad satt jag på kofångaren mellan bilens strålkastare och pratade med männen i vägspärren… De var nervösa och en av dem tappade sin karbin flera gånger under vårt samtal. Efter en stunds diskussion lät de oss passera.”

Detta är ett utdrag ur den första personliga berättelsen från en fredsinsats som jag fick ta del av när jag började arbeta på Fredsarkivet på FBA i juni i år. Berättelsen utspelar sig i nuvarande Demokratiska republiken Kongo 1961, vid en tidpunkt då säkerhetsläget hade försämrats kraftigt, vilket påverkade FN:s fredsinsats på plats. En konvoj från den svenska bataljonen i Elisabethville fick i uppdrag hämta ett irländskt kompani som befann sig i Luena.

Mannen som berättar var fälttolk vid den tionde FN-bataljonen. Som barn till svenska missionärer i Tanganyika, uppväxt tillsammans med lokalbefolkningen där, talade han swahili och andra lokala språk flytande. Det var språkkunskaperna som gjorde honom efterfrågad av Försvarsmakten i Sverige, men hans egen längtan tillbaka till Afrika fick honom att bestämma sig för att fara till Kongo i november 1960. Han var då bara 20 år.

Det är den mänskliga dimensionen av konflikten i hans berättelse som berör mig. Den förmedlar förståelse och respekt där man förväntar sig rädsla och främlingskap. Hans förmåga att läsa av situationen och kommunicera med männen i vägspärren var säkerligen ovärderliga verktyg för att hantera en situation som denna utan blodsutgjutelse. Berättelsen ger oss en snabb glimt av mänsklig samverkan och kommunikation, under en period i Kongos historia som annars oftast återges som våldsam och blodig.

Jag har arbetat med berättande i olika former sedan 2014, framför allt med berättelser från länder i konflikt där många människor bär på svåra upplevelser. I berättelsen har vi frihet att återge vi våra erfarenheter så som vi vill förmedla dem till andra. Genom dem bygger vi både vår egen identitet och våra relationer.

Men att dela berättelser om svåra upplevelser med andra kräver mod och en trygg plats eftersom det alltid innebär en risk att riva upp illa läkta sår i sinnet. Samtidigt öppnar en förmedlad berättelse möjligheter till att skapa empati och en känsla av delaktighet. Som en tidigare kollega från Libanon sade till mig: ”När en syrisk tonåring på flykt delar sin livshistoria med mig tar den fäste och lever vidare i mig. Jag kan inte längre bara sitta lugnt i min ombonade lägenhet i Beiruts välbärgade kvarter och prata om missförhållandena för syriska ungdomar. Jag känner dem i min kropp. De har blivit en del av mig.” Därför är det också viktigt att hålla berättelser levande, att berätta vidare.

Sedan 1900-talets början har över 100 000 svenskar har deltagit i militära och civila fredsbevarande insatser på olika platser i världen. De bär på berättelser och minnen från såväl svåra som glada stunder, som är viktiga för att skapa förståelse för vad livet under en insats kan innebära för dem som personer.

Berättelserna från internationella insatser utgör också en betydelsefull del av Sveriges och de andra inblandade ländernas historia på både lokal, nationell och internationell nivå. De ger ett mänskligt ”inifrånperspektiv” på situationer och händelser som vi annars bara känner till utifrån.

I Fredsarkivet finns digitala kopior av personliga handlingar från svenskar som tjänstgjort i fredsinsatser tillsammans med myndighetsdokument som redogör för fakta om insatserna. Kombinationen av myndighetsdokument och personliga dokument och berättelser ger en unik möjlighet till insikt i olika tematiska och sociopolitiska aspekter på Sveriges deltagande i fredsbevarande insatser genom tiderna. De personliga berättelserna griper tag i oss och kan generera nya tolkningssätt och infallsvinklar på historiska händelser. De inte bara berikar och berör oss, men är också en viktig källa till förståelse för och kunskap om betydelsefulla internationella händelser, och ger lärdomar som vi kan använda i de fredsbevarande insatser där vi är verksamma i dag.