“Yes, he said when asked if he has declared an all-out war against the communists.”

Citatet är hämtat ur veckans nyhetsflöde och han i sammanhanget är Filippinernas president, Rodrigo Duterte. Rapporteringen fortsätter: “The President reiterated his commitment to eradicate the communists within his term which ends on June 30, 2022.”

Bakgrunden till uttalandena är det lågintensiva inbördeskrig som blivit en del av vardagen i Filippinerna efter decennier av konflikt och misslyckade medlingsförsök mellan regeringen och den kommunistiska rebellrörelsen. De första fredssamtalen ägde rum redan 1986 men egentliga framsteg gjordes först runt tio år senare då parterna signerade två olika avtal; ett som garanterar säkerheten för personer som deltar i förhandlingsprocessen och ett annat som avser att säkerställa respekt for mänskliga rättigheter och internationell humanitär rätt. Något gemensamt avtal om eldupphör har däremot aldrig tecknats.

Vid president Dutertes tillträde sommaren 2016 väcktes förhoppningar om att nya framsteg i fredssträvandena skulle ske. Kommunistpartiets grundare och ledare, Joma Sison, var en gång i tiden Dutertes lärare, och under sin tid som borgmästare i Davao hade Duterte täta kontakter med företrädare för den kommunistiska rörelsens väpnade gren för att försöka göra staden säkrare.

Det började också lovande. Fyra rundor av högnivåsamtal genomfördes under Dutertes två första år vid makten – men i juni 2018 bröt förhandlingarna samman. En bakomliggande orsak var att presidenten plötsligt terrorstämplade både kommunistpartiet och deras väpnade gren New People’s Army (NPA). Den senaste utvecklingen är att Filippinerna försöker få Sisons asylstatus i Nederländerna upphävd för att därefter kunna få honom arresterad via Interpol. Utsikterna för regeringen att lyckas med den strategin får nog betraktas som dåliga, men försöket säger mycket om det uppskruvade och oförsonliga tonläget som uppstått.

Mitt i denna verklighet befinner jag mig, som utsänd från FBA till FN i Filippinerna i rollen som Peace and Development Officer. Mitt huvudfokus i arbetet har länge varit den andra dominerande fredsprocessen i Filippinerna, mellan regeringen och den muslimska minoriteten på ö-gruppen Mindanao, som i februari ledde till att en självstyrande region etablerades i Mindanao. FN ger nu aktivt stöd till det nya ledarskapet i självstyret och situationen i Mindanao har börjat bli lugnare.

I stället har konflikten mellan regeringen och de kommunistiska rebellerna seglat upp som den allvarligaste i Filippinerna just nu. Jag och mina kollegor gör löpande läges- och riskanalyser och ger råd om hur FN bäst kan bidra till en fredlig utveckling i de områden där strider mellan regeringen och NPA förekommer. Målet är att alla invånare i Filippinerna ska kunna leva i trygghet och säkerhet. Och att tonläget en dag ska skruvas ner.