När jag gick av tåget på centralstationen i Stockholm kändes det som att jag kommit fel. Inte fysiskt fel direkt, utan mer psykiskt. Det var som att jag befann mig under vatten och alla andra människor var ovanför ytan, nära men liksom lite suddiga. Jag hade en känsla i kroppen som är svår att sätta ord på, den var som ett dysfunktionellt potpurri av inspiration, ångest, förvirring och glädje.

Jag hade precis tillbringat tio dagar på FBA:s kontor på Sandö där jag varit med och organiserat den trettonde omgången av ”Designing and Supporting Dialogue and Mediation Processes”, en kurs i dialog och medling som FBA anordnar tillsammans med FN. Redan under min första dag som praktikant på programmet för dialog och fredsmedling på FBA fick jag veta att jag skulle arbeta med kursen, som främst riktar sig till personal som arbetar inom FN men även inkluderar deltagare från regionala organisationer som ECOWAS, AU och EU.

Kursen började med att alla kom in i det ljusfyllda konferensrummet på FBA:s Sandökontor, med utsikt över Ångermanälven. Alla deltagare satte sig i en stor ring. Det enda vi egentligen visste om varandra var arbetstitel, nationalitet, och i bästa fall namn. Emma, en av kursens föreläsare och mentorer, bad var och en av oss att berätta om den stund i livet då vi bestämde oss för att jobba med freds- och konfliktfrågor. Hon underströk att det hon var ute efter inte var ett muntligt CV utan en händelse, ett ögonblick eller en känsla som förändrade något inom oss och sådde det frö som gjorde att vi valt just denna bana i livet.

En efter en berättade vi våra historier. Vissa knöt an till sina egna eller sina föräldrars personliga erfarenheter av att leva i konfliktzoner, andra berättade om minnen från barndomen där synen av svältande människor på teve hade slitit upp en dörr till en parallell värld. Jag minns särskilt en deltagare, som mot slutet berättade om hur han som ung hade haft stort intresse för världspolitik och konfliktfrågor. Han sa: ”I almost feel guilty – those conflicts that I only read about and was interested in, that was everyday life for some of you”.

För mig gjorde den här inledande övningen att människorna i ringen blev just människor. Ärligt talat var det lite överväldigande att som praktikant vara omgiven av så högt uppsatta personer och låtsas hänga med på de FN-specifika akronymer som alla så vant slängde sig med. Det var avväpnande att få lyssna till de personliga berättelserna som förmänskligade deltagarna och fick mig att känna mig som en del av gemenskapen – jag satt ju också i ringen och hade min egen historia.

Det var därför det var konstigt att några dagar senare gå av tåget och plötsligt vara tillbaka i en storstadsmiljö efter att i över en vecka ha varit halvt isolerad på en ö i Norrland med människor jag inte kände sedan tidigare. Jag kände väldigt starkt att jag precis upplevt något som kommer att vara med mig för resten av livet.

Men det var också vemodigt – det här var mitt sista projekt som praktikant och sex dagar senare gjorde jag min sista dag på FBA. Det är svårt att sammanfatta alla intryck och erfarenheter utan att få det att låta som ett mästerskap i klyschor, men i mitt huvud har jag en bild som förklarar det ganska väl. I vissa situationer och på vissa platser är det som att ett fönster till en helt annan värld öppnar sig lite på glänt –  där kan man se en annan slags tillvaro, ett annorlunda tankesätt och helt andra livsöden. Jag känner mig inspirerad, full av idéer, och jag är så nyfiken på att ta reda på mer om den värld jag under en tid fått vara del av.