Nicosia är världens sista delade huvudstad. Det är en liten och inte särskilt charmig stad, men det gör den inte mindre spännande. Sedan 1974 löper en FN-kontrollerad buffertzon tvärs igenom staden. Zonen fortsätter både öster- och västerut tills den möter havet på bägge sidor, och delar ön i två delar. I söder ligger republiken Cypern och i norr den så kallade Turkiska republiken norra Cypern (TRNC), som endast erkänts som självständig stat av Turkiet.

Gränsen är markerad med taggtråd, rostiga oljefat, sandsäckar och beväpnade soldater. På den södra sidan vajar Cyperns och Greklands flaggor medan TRNC hissar sin egen flagga och Turkiets. Nattetid lyser en gigantisk TRNC-flagga över hela Nicosia, stor som fyra fotbollsarenor, målad på de vackra Kyreniabergen norr om staden. Det är en provokation som grekcyprioterna i söder har fått lära sig att stå ut med, och som man hoppas bli av med vid en slutlig återförening.

Blir det en återförening? Jag är utsänd från FBA till UNFICYP, UN Peacekeeping Force in Cyprus, som etablerades 1964, redan innan konflikten gjorde att Cypern delades i två delar. Det gör UNFICYP till av världens mest långvariga fredsinsatser. Vårt uppdrag är att skapa bästa möjliga förutsättningar för en återförening mellan norra och södra Cypern genom att upprätthålla lugn och ordning i buffertzonen och möjliggöra kontakter och dialog mellan parterna.

Men än så länge har inte mycket hänt som föranleder optimism. Efter den senaste misslyckade fredsförhandlingen i Crans-Montana 2017 befinner sig parterna längre ifrån varandra än någonsin. Trots det fortsätter vi vårt arbete. Status quo är inget alternativ, och att Cypern skulle delas permanent i två stater skulle innebära ett enormt nederlag för alla inblandade.

Det som ligger på förhandlingsbordet är en federal lösning, det vill säga en enad nation bestående av två delstater med hög grad av självbestämmande. I teorin kan båda parter acceptera en sådan lösning, men i praktiken har man haft så svårt att komma överens om den konkreta utformningen av ett avtal att en brittisk diplomat myntade det berömda uttrycket ”ingen har någonsin förlorat pengar på att satsa mot ett fredsavtal på Cypern”.

Vad är det som gör att konflikten på Cypern fortfarande är så bottenfrusen? Ju fler personer man frågar, desto fler svar får man. Det kan gälla alltifrån Cyperns geopolitiska läge mellan öst och väst, EU och Turkiet, till en historia av etniska konflikter på lokal nivå. Och det verkar som att 45 års separation inte direkt har minskat misstron folk emellan. Opinionsundersökningar visar en allt större pessimism bland befolkningen. De yngre är dessutom mer negativt inställda till en återförening än de äldre, vilket är intressant eftersom de äldre både minns konflikten och tiden innan då alla folkgrupper levde sida vid sida.

I ett försök att bryta dödläget vill FN nu pröva nya grepp. En färsk strategi identifierar två helt nya mål för UNFICYP: att bidra till tillit och ömsesidigt förtroende mellan den grekcypriotiska och turkcypriotiska befolkningen på hela ön, och att motverka de skadliga narrativ som sprids i skolor och medier, som bidrar till misstro mellan folkgrupperna. Det är väldigt viktiga men svåra mål för UNFICYP att uppfylla. Vi är en övervägande militär insats, med en lång tradition av att främst patrullera buffertzonen och administrera tillstånd för lantbruk och byggprojekt inom zonen. Vårt inflytande över civilsamhället på Cypern utanför buffertzonen är begränsat, liksom vårt utrymme att bedriva kampanjer och påverkansarbete.

Just nu pågår ett intensivt arbete inom UNFICYP med att konkretisera hur vi ändå ska försöka uppfylla de nya målen, med stöd från kollegor på FN:s högkvarter i New York. Våra målgrupper ska vara framför allt kvinnor och ungdomar, i linje med FN:s resolutioner om kvinnor, fred och säkerhet och agendan för hållbar fred. Gradvis ska vi utvecklas från att vara en traditionell fredsbevarande insats till att bli en modern fredsbyggande insats, där samarbete med civilsamhället utgör en förutsättning för att bygga fred som håller.

Jag har i möten återkommande fått höra att det saknas visioner och en positiv målbild för en återförening. Här kan UNFICYP och FN i stort förhoppningsvis bidra, kanske i samarbete med EU som är en stor bidragsgivare till TRNC. Men i slutänden är det internationella samfundets inflytande över Cyperns öde ändå begränsat. Cyprioterna själva måste snart bestämma sig för vilken framtid de vill ha på sin gemensamma ö.