Efter fem månader som pensionär är jag sedan mitten av oktober tillbaka i tjänst i Tripoli, Libyen. Detta är min tredje omgång i landet. Tidigare har jag arbetat här som utsänd från Polismyndigheten till EU Border Assistance Mission in Libya (EUBAM Libya), men nu är jag utsänd från FBA till insatsen.

EUBAM Libya etablerades i Tripoli i maj 2013 och har en lite turbulent historia. Syftet med insatsen då den startade var att ge råd och utbildning till personalen i Libyens säkerhetssektor så att de kunde förbättra gränskontrollen.

Detta var alldeles efter den arabiska våren. 2011 hade Libyens långvariga diktator Gadaffi störtats och dödats. Det rådde kaos i landet, som hade genomlidit 40 år av förtryck.

I början av 2014 eskalerade motsättningarna mellan olika miliser, vilket ledde till att det under en period fanns tre parallella regeringar som alla hävdade att de var centralmakten i Libyen. Under försommaren  utbröt kraftiga strider i Tripoli mellan olika grupperingar och målet för flera av dem var att försöka ta kontroll över Tripolis internationella flygplats. Strax innan hade EUBAM Libya flyttat till ett helt nytt högkvarter som kallades Peacock och var beläget på gränsen mellan två milisers områden. I närheten fanns dessutom en av huvudvägarna till staden österifrån, en viktig led för miliserna att föra fram trupper på och även en led till den internationella flygplatsen.

Det visade sig vara fel plats att flytta till, vid fel tidpunkt. Under sommaren 2014 togs beslut om att EUBAM Libya skulle evakuera sin personal från Tripoli. Vi var den sista internationella organisationen att lämna staden. Efter att ha utvärderat olika möjligheter föll vårt val på att pröva landvägen in i Tunisien. Problemet var att våra konvojer då behövde färdas genom ett osäkert område med väpnade islamister och andra kriminella grupper. Vi visste alla att det fanns en risk för kidnappningar.

Tidigt en fredag morgon påbörjades det första försöket att evakuera. Vi var ett tiotal utsända från olika EU-länder som åkte från Tripoli tillsammans med våra livvakter från insatsens internationella säkerhetsföretag. Som konvojchef hade jag blivit utrustad med en rejäl summa pengar, för att vid behov kunna betala för fri lejd på vägen. Dessutom hade vi kontaktuppgifter till personer längs vägen som skulle kunna hjälpa till om vi hamnade i knipa.

Men tack vare att fredagsbönen hölls just då var alla checkpoints obemannade på den farligaste delen av vägen, och konvojen kunde nå den libysk-tunisiska gränsen utan några problem. Under de efterföljande veckorna evakuerades på samma sätt de resterande insatsmedarbetarna från Tripoli.

Väl framme i Tunisien fick de flesta avsluta sina uppdrag och åka hem. Endast tre personer fick fortsätta insatsens arbete, nu med bas i Tunisiens huvudstad Tunis, där insatsen förde en tynande tillvaro. Under hösten 2015 kom dock rapporter om att situationen i Libyen höll på att stabiliseras. Det fattades beslut om att försöka blåsa nytt liv i EUBAM Libya och ett team med experter fick i uppdrag av EU att kartlägga och bedöma om insatsen skulle kunna flytta tillbaka till Tripoli. Sedan dess har insatsen gradvis fått mer personal och från och med 1 januari 2019 är högkvarteret åter i Tripoli. Insatsens mandat har också breddats och omfattar nu inte bara gräns- och migrationsfrågor, utan även stöd till uppbyggnad av hela rättssystemet i Libyen.

Men det är inte enkelt. I praktiken är landet delat i två eller tre delar. Den västra delen med huvudstaden Tripoli, där den internationellt erkända regeringen finns. Den östra delen där en rivaliserande regering finns. Och den södra delen av landet som kontrolleras av olika minoritetsgrupper. Lägg därtill kriminella grupper, lokala miliser och terrornätverk som IS.

Trots svårigheterna, och den turbulenta historien som jag och insatsen varit med om, är jag glad att vara tillbaka för att kunna försöka göra skillnad.