Dragkamp om det fria ordet i Myanmar

Det var en unik dag i Yangon, Myanmars största stad. FN, EU och en rad organisationer från civilsamhället i Myanmar gick samman för att fira 70-årsdagen av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Det var ett offentligt event, alla var välkomna. Alla fick uttrycka sig fritt, samlas och själva bestämma hur de ville visa upp det arbete de gör. Det var en glad och festlig stämning. För många var det en dröm som gick i uppfyllelse: att tillsammans med likasinnade få stå rak i ryggen och sprida sitt budskap.

Jag önskar att det var så varje dag för de lokala organisationer som kämpar för fred och mänskliga rättigheter i Myanmar. Men att detta endast var ett undantag visade sig tydligt då fyra människorättsförsvarare hade bjudits in för att berätta om sin kamp för ett bättre och fredligare Myanmar, fast bara tre kom. En stol stod tom. Två dagar tidigare hade den fjärde människorättsförsvararen blivit dömd för förtal av militären i delstaten Kachin i norra Myanmar, efter att han anordnat en fredlig demonstration och uttalat sig kritiskt mot militären och mot de restriktiva regler som begränsar humanitär hjälp till befolkningen i den krigshärjade delstaten. Dessvärre är detta inte en isolerad händelse, liknande fall har ökat markant de senaste åren.

Myanmar, ett land med cirka 54 miljoner invånare, är en före detta brittisk koloni som härjats av inbördeskrig sedan självständigheten 1948. Landet styrdes länge med järnhand av militären, eller Tatmadaw som de också kallas. Övergången från totalitär stat till demokrati inleddes 2011 då den dåvarande militärledda regeringen genomförde ett antal samhällsreformer, bland annat öppnade de upp Myanmar mot omvärlden. Det var också det året som en av världens mest kända politiska fångar, Aung San Suu Kyi, eller ”The Lady”, släpptes efter totalt 15 år i husarrest. Internationella samfundet höll andan för att se vad som skulle ske, skulle militären släppa ifrån sig en del eller kanske till och med hela makten?

Utvecklingen därefter gick snabbt. Aung San Suu Kyis politiska parti, National League for Democracy (NLD), vann en jordskredsseger i valet 2015 och det internationella samfundets reaktioner var snabba; sanktioner lyftes, handelsavtal skrevs på och mer långtgående samarbeten med Myanmars regering inleddes. Civilsamhället i Myanmar hade skyhöga förväntningar på att NLD, som tidigare varit en civilsamhällesorganisation och kämpat för mänskliga rättigheter och fred i landet, skulle stå bakom de organisationer och människorättsförsvarare som fortsatte kampen.

Det blev inte riktigt som de hade tänkt sig. Många aktivister känner sig svikna av makthavarna som de i så många år kämpat för att hjälpa till makten. Flera av dem var politiska fångar under den tid då Aung San Suu Kyi satt i husarrest, och vissa fick i åratal genomlida förfärligheter som vi har svårt att föreställa oss. En del undrar nu om tiden som politisk fånge egentligen var värt det.

Svårigheten för civilsamhället att arbeta och röra sig fritt består i Myanmar. Organisationer måste vara registrerade för att få tillgång till parlamentariker och beslutsfattare. De behöver också söka tillstånd för att samlas och ordna event. Oftast får de inte tillstånd beviljat förrän några timmar innan ett planlagt event. Civilsamhället har även begränsad tillgång till den formella fredsprocessen, och får enbart diskutera en del av de frågor som fredsprocessen berör, vilket har lett till stor frustration. Några kritiker har till och med sagt att situationen för civilsamhället var bättre under den förra (militärledda) regeringen än nuvarande NLD-ledda regering.

Men visst har det också skett förbättringar i Myanmar sedan NLD kom till makten. Människor är inte lika rädda för att prata politik med familj och grannar, och långt fler har fått tillgång till mobiltelefon och internet. Sedan mediacensuren slopades 2011 har antalet privata tidningar och annan media ökat lavinartat. Dock har denna ökande öppenhet och plötsliga tillgång till information skapat andra typer av utmaningar.

Eftersom internet och Facebook introducerades samtidigt i Myanmar, har Facebook blivit synonymt med internet i landet. Nästan alla människor använder Facebook som sin främsta plattform för att sprida information, detta gäller även institutioner inklusive regeringen och andra makthavare. Informationen som delas via Facebook tas ofta för ”sanning” trots att ingen faktagranskning sker, och det har i sin tur har lett till att hatpropaganda spridits extremt fort i Myanmar.

I spåren av sociala mediers intåg ser vi nu försök att inskränka yttrandefriheten igen. Yttrandefrihet är något av det mest fundamentala som finns i ett demokratiskt samhälle. Risken är att begränsningar missbrukas och feltolkas för att tysta människorättsförsvarare och de som är kritiska mot makthavare, snarare än människor som sprider hatpropaganda.

Men civilsamhället i Myanmar ger inte upp. Det finns en ung och hungrig generation som är redo att ta över. De ställer höga krav på beslutsfattare och tvekar inte att uttala sig kritiskt, trots de risker som finns. De behöver få större utrymme och det internationella samfundet har möjlighet att spela en betydande roll i att hjälpa dem att komma fram och göra sina röster hörda, till exempel genom att erbjuda utbildning.

Drömmen det civila samhället hade om ett öppet och fritt Myanmar efter att NLD kom till makten efter valet 2015 må ha gått i kras. Men civilsamhällets viljestyrka och kraft tyder på att det ändå finns hopp. De kommer att fortsätta kämpa för att det inte bara ska vara vid enstaka event, som firandet av MR-dagen, som man kan samlas och uttrycka sig fritt i landet.