Gottröra står det på vägskylten när man närmar sig Johannesbergs slott i Rimbo. ”Jag hoppas vi inte kraschlandar” tänkte jag – med flygplanskraschen 1991 i åtanke – när jag kom hit för första gången för några veckor sedan för att förbereda Jemensamtalen. Då, när jag och en kollega från kontoret för FN:s sändebud för Jemen var i Sverige för att träffa UD, polisen och se lokalerna, var det fortfarande osäkert om samtalen överhuvudtaget skulle kunna bli av. Veckorna som följde blev en berg- och dalbana med intensivt arbete för att få alla små och stora pusselbitar att falla på plats innan samtalen kunde bli verklighet.

Efter ett och ett halvt år som utsänd från FBA till kontoret för FN:s sändebud för Jemen, har jag insett att fredsförhandlingar handlar om så mycket mer än att sitta tillsammans i samma rum och förhandla. Det är intensivt förarbete med skytteldiplomati, möten med parterna och med olika aktörer i det internationella samfundet. När det börjar närma sig handlar det också om att lösa praktiska frågor som var man ska förhandla, hur det hela ska finansieras, transporter och annan logistik, vilka som ska vara med och vilka som inte ska vara med, och andra frågor som dyker upp. Allt detta är förenat med utmaningar och risker. Saker som tycks oviktiga för en part, kan betyda mycket för någon annan.

Men plötsligt hände det. Efter allt arbete kom parterna hit. Sveriges fina erbjudande att stå värd för Jemensamtalen blev verklighet. Det var nästan overkligt att se Martin Griffiths, FN:s särskilda sändebud för Jemen, sitta i samma rum som parterna tillsammans med Sveriges utrikesminister Margot Wallström, på en presskonferens i Rimbo som sändes ut över världen.

Konflikten i Jemen har pågått i fyra år och det var två år sedan parterna senast träffades. De kom till Sverige med olika utgångspunkter och positioner, men nu pågår hårt och intensivt arbete för att nå resultat. Konsultationerna pågår i olika format, med både stora delegationer och mindre arbetsgrupper. Vi diskuterar olika åtgärder som kan förbättra den humanitära situationen, ekonomiska frågor och framtiden för hamnen och staden Hudaydah, där strider pågår. Parterna har också börjat diskutera FN:s sändebuds ramverk för förhandlingar. Ramverket slår fast vad parterna måste komma överens om i ett fredsavtal, och vilka arrangemang som krävs för att kunna ha ett styre under en interimsperiod innan val kan hållas.

En stor utmaning har varit att få parterna att inkludera kvinnor i sina delegationer. FN:s sändebud för Jemen och sändebudets kontor har pressat på parterna för att delegationerna ska inkludera kvinnor, helst minst 30 procent som det talades om i den nationella dialogprocessen som skedde i Jemen efter 2011. Detta misslyckades tyvärr. Kvinnors deltagande är viktigt, och därför finns i alla fall kvinnliga rådgivare på plats i form av en teknisk arbetsgrupp. Deras bidrag till förhandlingarna är mycket värdefullt.

Sverigesamtalen är starten på en process, och nya samtalsrundor kommer att följa. Förhoppningsvis kan arbetet till sist leda till ett övergripande fredsavtal.

Efter ett fredsavtal kommer det svåra arbetet med att bygga fred. Det blir något annat än den nu pågående processen som är inriktad på att stoppa konflikten. FN-sändebudet Martin Griffiths brukar säga att de som kan stoppa kriget inte nödvändigtvis är samma personer som kan bygga freden. En process för att bygga fred måste inkludera fler personer, civilsamhället, kvinnor och unga. Jemen har tur som har ett aktivt och engagerat civilsamhälle.