Det är en obeskrivlig känsla att stå framför en massgrav och fotograferas. Jag försökte undvika detta in i det sista. Jag låtsas som att jag inte riktigt förstår vad invånarna vill i byn utanför Myango, i delstaten Plateau i Nigeria, och börjar sakta gå ifrån graven när jag märker att de vill fota mig och mina FN-kollegor.

En äldre man kallar på mig och ber mig komma tillbaka för att ställa mig bredvid resten av gruppen. Vad ska jag göra? Vemodigt går jag tillbaka och ställer mig på plats. Tanken på att stå där som någon sorts turist medan de fotar är grovt störande, men jag försöker att se på det från bybornas sida. Här har någonting fruktansvärt skett. 29 personer har skjutits ihjäl i skolan bara några meter framför mig. De som nu vill att jag fotograferas vid graven har överlevt allt detta. De har väntat i veckor och nu har någon äntligen kommit för att lyssna på dem. Och inte vem som helst – FN är här för att undersöka omständigheterna kring massakern. Hur kommer det sig att 29 personer dödades i en skola, i synnerhet när de 13 soldaterna som var utstationerade för att skydda byn använde samma skola som sin bas? För mig är detta en dag på jobbet, men det betyder så mycket mer för dem som jag delar min dag med.

Många känner till Nigerias kamp mot terrorgruppen Boko Haram, men vad som är mindre välkänt är det eskalerande våldet mellan boskapsskötare och bönder som präglar näst intill hela landet. International Crisis Group uppskattar att konflikten orsakat sex gånger så många döda som Boko Haram under första halvåret 2018. Det är en konflikt som är geografiskt utspridd, med etniska och religiösa dimensioner, och stora ekonomiska intressen på spel. Den drabbar de allra fattigaste och mest utsatta värst. Men det är samtidigt en konflikt som är så komplex och så mycket djupare än våld mellan boskapsskötare och bönder. I ett splittrat land har konflikten polariserats, och i media rapporteras alla möjliga sorters våld under den bredare benämningen farmer-herder conflict.

Plateaus erfarenhet av konflikten sträcker sig tillbaka till början av 2000-talet. Diverse insatser har gjorts för att minska våldet, och sedan 2015 har Plateau ansetts vara relativt fredligt. Bassa-området, som vi är särskilt intresserade av med anledning av den brutala massakern, har historiskt sett inte varit en våldsam plats. Det var först i september 2017 som en by här, till synes utan förvarning, ödelades av vad som sägs vara en grupp boskapsskötare. Men även om våld inte härjat på samma sätt som på andra platser i landet, så har freden i Plateau alltid varit ytlig och tillfällig – det finns djupa, strukturella problem som marginaliserar olika grupper, särskilt när det kommer till markägande. I ett land som Nigeria där jordbruk och boskap driver stora delar av ekonomin, är tillgång till mark en helt central fråga. De som marginaliserats anklagas nu för att använda våld för att tillförskaffa sig mark och utöka sitt inflytande. I huvudstaden Abuja kallar man det en kris, men lokalt talar man om en etnisk invasion och försök till etnisk rensning. Efter att 200 personer dödades i Plateau under en 72-timmarsperiod i juni i år, blir det svårt att se konflikten som en enkel sammandrabbning mellan boskapsskötare och bönder. Bilden av en mer långtgående och svårlöst konflikt träder snabbt fram.

Ryktet om att representanter för FN finns på plats i den avlägsna byn sprider sig fort, och en grupp har börjat samlas framför den igenbommade skolan. Efter några korta samtal med dem ger vi oss iväg. Även om attackerna oftast sker efter skymningen är det här ingen plats vi bör stanna på för länge. Medan vi guppar iväg mot en asfaltsväg 40 minuter bort tittar jag österut mot en grannby där över 30 människor dog i en liknande massaker några veckor tidigare. Det råder en obehaglig tystnad i bilen och jag antar att de andra sitter i liknande tankar som jag själv. Hur kan folk göra såhär mot varandra och hur kan ett liv vara så lite värt? Det kanske är en naivitet inom mig som borde ha försvunnit för länge sedan, men som jag bara inte kan skaka av mig.

Det som väger tyngst i sammanhanget är det oerhörda ansvaret att göra någonting åt situationen. Det blir något högst personligt som man för med sig i arbetet efter att ha varit ute och pratat med de som drabbats. Och det är därför som jag, när erbjudandet kom, var snabb att tacka ja till att stötta Nigerias regering med att utveckla en nationell strategi för att lösa konflikten. Det är en unik position att befinna sig i – att ha varit på plats i de attackerade byarna och samtidigt få vara med och bidra till utvecklandet av en nationell strategi för att bygga fred.

Men i ett land där lokalstyret är svagt, tilltron till staten låg, korruption och tillgång till vapen utbredd, finns det fler anledningar till att konflikter fortsätter än att de slutar. Nigerias befolkning förväntas växa till över 400 miljoner innan år 2050, och upp till 750 miljoner år 2100. Under samma period väntas klimatförändringarna påverka landet enormt, genom bland annat utbredd torka och minskade vattenresurser. Konflikten mellan boskapsskötare och bönder om tillgång till mark och vatten måste helt enkelt lösas idag för att förebygga en ännu värre kris imorgon.

Den årliga torrperioden har nu börjat i Nigeria och nomadiska boskapsskötare och boskap är på väg ner från Sahel för att leta betesmark och vatten. Det råder ingen tvekan om att det bara är en tidsfråga innan våldsamheterna bryter ut igen. Arbetet för en fredligare framtid måste fortsätta.