”Minst tio döda i bilbomb i Filippinerna.” Så löd en tämligen oansenlig rubrik i det svenska nyhetsflödet i slutet av juli. Den islamistiska terrorgruppen Abu Sayyaf, mest känd för brutala kidnappningar av västerlänningar, har tagit på sig dådet som denna gång riktades mot filippinsk militär.

Den här typen av attacker är, tack och lov, ovanliga i landet och en betydligt mer positiv nyhet är det historiska undertecknandet av the Bangsamoro Organic Law den 26 juli. Lagstiftningen utgör ett förverkligande av fredsavtalet från 2014 mellan den filippinska regeringen och rebellgruppen MILF, the Moro Islamic Liberation Front.  Den ska bana väg för ett betydande mått av självstyre för den muslimska befolkningen i regionen Bangsamoro på ögruppen Mindanao i södra Filippinerna. Det exakta territoriet som ska omfattas av självstyre kommer att avgöras i en folkomröstning strax före årsskiftet. Att mobilisera tillräckligt stöd för lagen utgör nu en betydande utmaning för ledarna inom MILF, som vill undvika ett nesligt bakslag.

I min roll som Peace and Development Officer, utsänd av FBA till FN i Filippinerna sedan mars i fjol, följer jag utvecklingen noga och försöker ge relevanta råd till FN:s landkontor här. Vårt arbete inriktas i hög grad på att stödja etableringen av the Bangsamoro Transition Authority, den övergångsregering som ska styra Bangsamororegionen fram till nästa parlamentariska val år 2022. Behoven är stora och förväntningarna likaså. Om befolkningen inte får bättre tillgång till grundläggande tjänster inom områden som infrastruktur, utbildning och sjukvård riskerar mer radikala och extrema krafter, såsom Abu Sayyaf och BIFF, the Bangsamoro Islamic Freedom Fighters, att gödas med en återgång till väpnad konflikt som följd.

Vägen framåt kommer att vara både krokig och gropig men jag vågar kosta på mig en viss optimism. Mycket kan sägas om president Dutertes ledarstil och metoder, men han har lyckats avancera i de komplexa fredsprocesserna i landet där tidigare administrationer har gått bet i årtionden.

Presidentens årliga tal till nationen nyligen blev för övrigt en annorlunda upplevelse. Dels för att han faktiskt höll sig till manus och undvek mustiga utfall, och dels för den inramning talet fick. Just innan Duterte skulle äntra talarstolen utspelade sig ett märkligt drama. Under kuppartade former avsattes den sittande talmannen för underhuset i direktsändning, och ersattes av ingen mindre än Gloria Macapagal-Arroyo, president under åren 2001-2010. Hon omgärdas av omfattande korruptionsrykten men är nu alltså tillbaka i värmen. En ytterligare ingrediens i denna politiska soppa är att de två drivande personerna bakom maktskiftet var Sara Duterte-Carpio, borgmästare i Davao och dotter till presidenten, i koalition med Imee Marcos. Låter namnet bekant? Jo, hon är dotter till den forne diktatorn Ferdinand Marcos, och provinsguvernör i Ilocos Norte.

Av detta kan man dra åtminstone tre slutsatser (av lite varierande betydelse för mänskligheten). Kvinnor har ett starkt politiskt inflytande i Filippinerna. Politiska dynastier är en besvärande realitet. Och jag har i alla fall inte tråkigt på jobbet!