…hör jag mig själv säga högt i lunchrummet som en reaktion på en av våra praktikanters något underhållande fråga gällande min matlåda. I samma stund skäms jag. Jag har inte bara använt mig av en härskarteknik utan även agerat på en stereotyp bild av unga män som odugliga i köket. Jag av alla personer borde ha vetat och agerat bättre.

Veckan därpå sitter jag i New York och lyssnar på en debatt i FN:s säkerhetsråd om unga, fred och säkerhet med anledning av publiceringen av den efterlängtade rapporten The Missing Peace: Independent Global Progress Study on Youth, Peace and Security. Vikten av att ifrågasätta och nyansera den stereotypa synen på unga kvinnor som offer eller unga män som förövare i konflikt (eller som obildade om brysselkål tänker jag för mig själv och skäms lite igen) i arbetet att säkerställa hållbar fred och säkerhet tas upp.

Unga har traditionellt betraktats som ett samhällsproblem som måste lösas av äldre. I rapporten, som bland annat grundar sig på intervjuer och samtal med totalt 4 230 unga från 153 länder, argumenterar författarna för att dessa förutfattade meningar om unga har lett till internationell och nationell policypanik.

Ett exempel som lyfts i debatten är tendensen hos vissa regeringar i länder med stora demografiska ungdomsgrupper att använda sig av repressiva åtgärder för att förebygga ungas förväntade våldsamma uppror. Ungas rättigheter har vid flera tillfällen begränsats och kränkts med hänvisning till bekämpning av våldsbejakande extremism eller nationell säkerhet när de unga egentligen bara har uttryckt kritik eller åsikter om beslut. Resultatet av detta är alltför ofta att unga alieneras ytterligare och att deras förtroende för beslutsfattare och internationella aktörer sjunker. I värsta fall uppfylls profetian då några unga tar till våld som en sista utväg för att göra sin röst hörd.

Även det internationella freds- och säkerhetsarbetet påverkas negativt av förutfattade meningar. En anledning till detta är att fredsskapande åtgärder sällan grundats på en förståelse av vad som driver ungas beteende och beslut i konfliktprocesser. Istället har program byggt på vuxnas uppfattningar om unga och de problem som unga förmodas skapa. Många program för avväpning, demobilisering och återanpassning av före detta kombattanter och sysselsättning har därför på sin höjd haft blandade resultat.

En grundläggande förutsättning för ungas positiva och meningsfulla deltagande i fredsprocesser är därför en förändrad syn på unga som fredsaktörer. Rapporten och tillika säkerhetsrådsresolutionen har landat i att detta kan uppnås genom mer forskning och informationsspridning om ungas positiva bidrag till fredsbyggande. Det kräver också kunskapshöjande insatser riktade mot nationella institutioner och internationella organisationer om ungperspektivet och en utökad dialog mellan unga och offentliga institutioner så att förtroende byggs. Även kapacitetsstärkande stöd till ungas organisationer behöver ges och ungas möjligheter till nätverkande och kunskapsutbyte måste stödjas.

För att unga ska vilja och våga engagera sig i fredsprocesser måste de också skyddas från övergrepp som godtyckliga arresteringar, fängslande och korruption. Straffriheten för brott mot unga som förekommer i vissa stater måste också avskaffas. Detta förutsätter en respekt för, skydd och upprätthållande av ungas medborgerliga, politiska och mänskliga rättigheter. Det kräver i sin tur att unga män och kvinnor prioriteras som samtalspartners och aktörer i utformandet och genomförandet av reformer inom säkerhetssektorn och rättsstatsuppbyggnad.

Så vad kan jag som ansvarig för unga, fred och säkerhet på FBA göra för att bidra till detta? Jo, först och främst ska jag ”walk the talk”. Jag ska bli snällare mot våra praktikanter och lyfta dem i deras intresse för fred och säkerhet snarare än att klanka ner på deras matkunskaper. Sedan ska jag lyssna på ungas berättelser och erfarenheter från att bidra till fred. I dialog med dem och i samarbete med mina kollegor på FBA ska vi gemensamt utveckla verksamhet som stärker ungas förmågor och inflytande i internationella freds- och säkerhetsprocesser. För det är först när vi bemöter och behandlar unga som likvärdiga parter som stereotyperna om dem blir verkningslösa.